Housevokalist kan på många sätt vara det mest otacksamma man kan ge sig på. I strålkastarljuset när singeln snurrar som fortast, men bortglömd i samma stund som nästa månadssmak smyger in. Men än värre, chansen är rätt god att ditt namn medvetet eller omedvetet historierevisioneras bort. Kvar blir producenten och musikskaparen, den som inte syntes.

Visst är det väl helt rätt att den som skapat musiken ska bli ihågkommen, men även rösterna förtjänar ju uppmärksamhet även senare. Men Darryl Pandy dyker sällan upp när man pratar om Farley ”Jackmaster” Funks Love Can’t Turn Around. Marshall Jeffersons Move Your Body har dykt upp på fler samlingar än någon orkar räkna, men de gånger Curtis McClain nämns kan klaras av ganska snabbt. Joe Smooths monumentala Promised Land är även den en av de mest välspelade och klassiska houselåtarna, men att hitta de som känner till att rösten tillhör Anthony Thomas är inte särskilt lätt.

Robert Owens är en av dem som lyckats bäst med att hänga kvar i de musikhistoriska arkiven.

Så här i efterhand var Fingers Inc. en nästan overklig supergrupp. Den själfulla melodihousens mesta fingrar Larry Heard och en av genrens varmaste röster förpackad i Robert Owens kropp. Ron Wilson får ursäkta. Inte för att han på något sätt är dålig, tvärtom, utan mest för att han hade oturen att hamna i två väldigt långa skuggor.

Samtidigt var det efter Finger Inc:s korta karriär som de bådas karriärer tog fart på riktigt. Visst medverkade Robert på en version av Heards Can You Feel It, som officiellt var en Fingers Inc.-historia, men Owens version är den i särklass minst spelade och nära nog helt förbisedda. Heard hade redan hunnit bli Mr. Fingers. Även om deras samarbete sträckte sig utanför den gemensamma gruppen, Heard producerade Owens-singlarna Bring Down the Walls och I’m Strong 1986 respektive 1987 och 1986 gästade Owens också på debutsingeln hos en annan av Heards konstellationer: The Its Donnie. Men det är Fingers Inc. som är det magiska i sammanhanget.

Medan Larry Heard gav sig iväg på sin egen musikaliska resa precis i skarven mellan 80- och 90-tal tog Robert Owens med sig sin röst i jakt på någon annan som kunde bistå honom med en musikalisk kuliss värdig hans röst.

Och vilka samarbetspartners han fann.

Tillsammans med Frankie Knuckles, Satoshi Tomiie och John Poppo gav Robert oss 1989 Tears. En av de bästa låtar som någonsin spelats in.

När det blev dags för Roberts debutalbum kallades resten av Def Mix-gänget in. David Morales som producent och percussion. Paul Shapiro på saxofon och flöjt, Eric Kupper och Peter ”Ski” Schwartz på keyboards. Dessutom med Jocelyn Brown på körsång.

Med det startfältet och med Tears i färskt minne var förväntningarna kort sagt enorma. Och förstås omöjliga att nå upp till. En låt som Tears skapas väldigt sällan.

Det märks att det gått 18 år sedan Rhythms in Me såg dagens ljus. Happy är ett halvtamt försök att haka på swingbeat-trenden, kryddat med Keep On Movin’-hihat och plastblås. Message from My Heart och framförallt Little Things är åttiotalsballader som drunknar under sin egen svulst (även om det finns något väldigt vackert längst där nere i Little Things – mer än bara det fantastiska pianot). På A.M. Blues blir det mer Keep On Movin (eller om man så vill Sadeness). Alla de här är helt okej, men inget som hänger kvar någon längre stund.

Resten, däremot. Resten är Def Mix och Robert Owens när det är som bäst. Ja, eller i alla fall nära på.

Den mest givna låten av dem alla, Tears, finns inte med på Rhythms in Me. Varför kan man alltid diskutera, men faktum är att den officiella ”artisten” på Tears var det kärnfulla ”Frankie Knuckles presents Satoshi Tomiie feat. Robert Owens”. Oavsett vilket, tyvärr ingen Tears.

Titelspåret bjuder på mer plastblås, men den här gången med en betydligt trevligare pophousig omgivning medan Far Away landar någonstans mellan The Its On Top of the World, Mr Fingers Introduction och Promised Land. En låt som dessutom delvis dök upp i Roger Sanchez fjolårssingel Again.

Men mest av allt är Rhythms in Me de tre inledande spåren. På Visions, Changes och Don’t Wait blir allt precis sådär fullständigt totalt rätt. Och med en Robert som definitivt sjunger sig till en plats bland de bästa soulsångarna som passerat en mikrofon. Det har gått 18 år sedan de inspelningarna. Det hörs på Roberts röst. Den är yngre. Lite ljusare. Men precis lite fantastisk.

Changes och Visions dök upp på samlingen Love Will Find a Way – The Best of Robert Owens, men att inte också Don’t Wait bjöds in är synd och skam. Vill du bara ha en anledning att leta upp Rhythms in Me hittar du den där.

Det verkade rätt länge som att Rhythms in Me skulle förbli Den Enda Skivan. Albumet släpptes precis när just den housesmaken bytts ut mot en annan på klubbarna och hos skivköparna. Robert ägnade sig åt sin kristna bokhandel några år, men kom mot slutet av årtiondet tillbaka till musikskapandet igen. Men som den ständige gästartisten. 18 år senare blev det så dags för album nummer två i och med att Night-Time Stories släpptes. Ett album som till skillnad från Rhythms in Me är i fas med 2008. Men även om musiken på Rhythms in Me inte alltid åldrats med värdighet finns det i debutens bästa stunder något som Night-Time Stories inte är i närheten av.

Musik som är helt och hållet i fas med Robert Owens röst.