Mycket i musikväg kan paketeras, paketeras om och paketeras om igen. Inte sällan exakt samma innehåll gång på gång på gång. Och som om inte det vore nog heter paketen för det mesta något med ”best”, ”essential”, ”greatest” eller ”ultimate”. Allra helst så många av orden som möjligt staplade på varandra. Nu låter det kanske […][...]

Housevokalist kan på många sätt vara det mest otacksamma man kan ge sig på. I strålkastarljuset när singeln snurrar som fortast, men bortglömd i samma stund som nästa månadssmak smyger in. Men än värre, chansen är rätt god att ditt namn medvetet eller omedvetet historierevisioneras bort. Kvar blir producenten och musikskaparen, den som inte syntes. […][...]

9 februari 1964. Fyra långhåriga pojkar äntrar scenen hos Ed Sullivan. Precis där och då förändras populärmusiken för alltid. Jag brukar, när jag får frågan, säga att Beatles aldrig betytt något för mitt musiklyssnande och mitt musikintresse. Jag har aldrig lyssnat aktivt på dem. Jag äger inget album. Ingen samling. Det här är inte för […][...]

Den här skivan är den senaste i Hed Kandis till ytan mycket stilsäkra samlingsserie. Den är så fin att jag nästan var säker på att den var bra. Tji fick jag. Första låten är Cunnie Williams ”A World Celebration”. Och det sätter liksom tonen. När jag recenserade Cunnies CD för ett tag sedan, skämdes jag […][...]