dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Samling: Disco Not Disco
Disco Not Disco (cd) Samling
2008
Strut/Playground
7/10

Don’t call it a disco!

12 juli 1979, Comiskey Park-arenan i Chicago.

Inför mer än 50 000 åskådare kliver Steve Dahl, en rockradio-DJ som fick kicken från sin tidigare station när den bestämde sig för att ”go all disco”, in mitt på arenan i halvtid och spränger en låda fylld av insamlade discoskivor. Ett stort hål i gräsmattan och allmänna kravaller bland åskådarna, de flesta där just för att vara med och ta död på discon, bryter ut.

Disco Demolition Night var ett faktum.

Nu kanske det här, ursprungligen ett PR-jippo för Dahls nya radiokanal, i sig inte var något som i sig hör hemma i musikhistoriens arkiv annat än som en skojig parentes. Men på sätt och vis kom det också att den dödsruna över disco som det basunerades ut som. Inom något år hade discon, som bokstavligen talat i princip dominerade världen mellan 1976 och 1980, kollapsat under sin egen tyngd.

När sjuttiotalet blev åttiotal skulle därför punken och dess anhängare, själva antitesen till disco, med andra ord kunnat dansa segerjiggar på discons grav. Men även punken, den andra dominerande musikaliska genren under sjuttiotalets andra hälft, hade brutit samman.

Åttiotalet inleddes alltså i en värld där det inte fanns någon riktigt vägledande genre att samlas kring. Det här öppnade upp för en helt ny öppenhet. Och några oheliga allianser. Som när punken och discon möttes i postpunken. För vad var väl postpunken om inte disco, fast med sämre sång? På samma sätt som New Wave var punk med roligare kläder och artificiella instrument.

En självfallet heltigenom nyanserad sammanfattning av de två genrerna.

Nästan precis 20 år efter att de båda kombattanterna lagt sig ner och, om inte dött så åtminstone muterat, släppte skivbolaget Strut sin vid det här laget klassiska samling Disco Not Disco. Undertiteln den gången, Leftfield Disco Classics from the New York Underground ger en ganska bra bild av omständigheterna. Efter den stora kraschen flydde discon under jord igen, tillbaka till ursprunget. Här hittade Sean P. och discoikonen Joey Negro två årtionden senare 11 låtar – klassiker i sin obskyra del av musikuniversumet. Och vilken samling det blev.

Disco Not Disco växte sig betydligt större än cd:n som musiken levererades på. När volym två släpptes året efter var ”Disco Not Disco” snudd på en genre helt på egen hand. Disco Not Disco-serierna blev också mer eller mindre startskottet för den postpunk-revival som artister som The Rapture och LCD Soundsystem var med att formge. Men vid det laget hade Strut redan gått i konkurs. Precis som för discon och punken blev det bara drygt fyra år på toppen.

Nästan fem år senare har Strut återuppstått igen. Och första släpp efter reinkarnationen är den tredje (ja, eller fjärde om man räknar med den inofficiella tredje volymen) skivan i Disco Not Disco-serien. Förutom att undertiteln åter har ändrats och att Joey och Sean fått lämna plats åt Bill Brewster (bakom eminenta DJ-historikboken Last Night a DJ Saved My Life) är det mesta sig likt. Om man gillar volym ett och två gillar man med väldigt stor sannolikhet volym tre. Dessutom: gillar man de senaste årens nypostpunk gillar man också det här.

Som sina två storasyskon finns här, inte minst, tidiga ekon av det som skulle komma att blomma ut i många av det senare åttiotalets olika dansmusikstigar. Klassiska alternativikoner som Konk, Material och Liasons Dangereuses. James Whites Contort Yourself. Och förstås sånt som är betydligt mindre känt och i flera fall för mig helt okänt.

Sedan kan man diskutera titeln på samlingen och att startskottet går redan 1974, men det är en helt annan historia.

Och precis som postpunken kan tilltala såväl rock/punk-människor som dansmusikfantaster finns också här olika sidor att ta till sig och uppskatta. Låtar med tyngdpunkten i ”disco” eller ”not disco”. Men eftersom det är vetenskapligt bevisat bortom allt tvivel att det är något fel på folk som är ”not disco” är det lika otvivelaktigt fastslaget att det finns låtar som är rätt mycket sämre på 2008 års Disco Not Disco. De låtar som låter för lite disco, alltså. När framförallt sången blir lite för påfrestande irriterande. Här har åtminstone den gode Bill haft den goda smaken att lägga med den instrumentala versionen av samlingens mesta klassiker: A Number of Names Sharevari (eller Shari Vari om man föredrar den mer sentida stavningen).

Disco Not Disco årgång 2008 är inte i klass med sina två Strut-föregångare. Kanske för att Bill inte har samma fingertoppskänsla som Sean P och Joey Negro. Kanske för att han inte är lika mycket disco som dem. Men här finns fortfarande mycket godis för alla som vill ha mer.

Men de kanske allra bästa nyheterna är att Strut är tillbaka på samlingsbanan. I pipan sägs vänta Grandmaster Flashs första album på nåt årtionde, en samling med Giorgio Moroder, en samling med Eddy Grants discoperiod och något med Funky Nassau.

Hoppas bara det håller lite längre den här gången.

Ola Andersson

Publicerad: 2008-02-05 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-05 02:11

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4463

12 kommentarer

Betygslös?

Medlem 2008-02-05 01:08
 

David Lee är en sådan hjälte för mig och ”Disco Not Disco” är som samlingsskiva svårslagen. ”Disco Not Disco 2″ är inte alls lika bra men bra. När de kom fanns det för det många ingen annan chans att få tag på till exempel Loose Joints. Den här gången har flera av låtarna figurerat ganska nyligen på andra samlingar även om de är att betrakta som ovanliga.

Recension ”Disco Not Disco”:
http://dagensskiva.com/2000/12/23/samling-disco-not-disco/

Johan Oregistrerad 2008-02-05 01:21
 

Vårt admin har lite vinterkräksjuka just nu och äter upp delar av recensioner ibland. Nu är skivinfo och betyg återställt.

Johan: Ja, den första är fruktansvärt bra.

Ola Andersson Redaktionen 2008-02-05 02:12
 

Redaktionen:
Har ni recenserat den andra och den inoficiella tredje skivan i serien?

Medlem 2008-02-05 11:26
 

LL: Nix, bara den första.

Ola Andersson Redaktionen 2008-02-05 11:27
 

svar i raketfart =)
Ok, då vet jag. Men håller dom liknande klass som den första? och då tänker ja först å främst på den andra!

Medlem 2008-02-05 11:45
 

”Nypostpunk” är en fatastisk genrebeteckning.

Medlem 2008-02-05 11:51
 

LL: Som sagt, gillar du någon av de tre skivorna i den officiella serien gillar du sannolikt de övriga två. Tvåan är väldigt bra, med åtminstone fyra helt livsnödvändiga låtar, men som konstaterats är ettan så mycket i en egen klass att det är löjligt. Tyvärr är skivorna dessutom hopplösa att få tag i efter Struts konkurs. Trean är också väl värd att ha, men inte i nivå med föregångarna.

Den inofficiella tredje samlingen satte någon privatperson samman på eget initiativ och delade ut via diverse fildelningsnätverk. Intressant nog var det på den här som P.I.L:s ”This Is Not a Love Song” – en av de riktig klassiska postpunk-dängorna – fanns med.

Ola Andersson Redaktionen 2008-02-05 12:26
 

Bästa David Lee-samlingen? Samlingar som han valt ensam som så väl i par räknas. Har lyssnat för lite på ”Disco Spectrum”. Utöver första ”Disco Not Disco” så tycker jag ”Jumpin’” (den röda) är helt fanastisk.

Johan Oregistrerad 2008-02-05 13:58
 

Johan: Bra fråga. Funderade faktiskt på samma sak för inte så länge sedan. Tål att inventeras. ”Jumpin” (båda två) är faktiskt också väldigt, väldigt bra. Några samlingar (som ”In the House”) faller ju tyvärr på att de består av DJ-mixar. Visserligen med helt fantastisk musik och visserligen med Joey som DJ, men ändå.

Ola Andersson Redaktionen 2008-02-05 16:15
 

[...] Samling Disco Not Disco 3 [...]

Lilla Joey Negro-specialen | dagensskiva.com Oregistrerad 2010-11-11 00:39
 

[...] När det har handlat om att återupprätta discons ära det senaste decenniet eller så så är det förmodligen ingen som dragit ett tyngre lass än Joey Negro. Föga förvånande var Joey Negro också ett av de viktigaste namnen när det handlade om att presentera åttiotalets postpunkscen för en helt ny generation – genom den vid det här laget klassiska samlingen Disco Not Disco (en serie som numer är framme vid volym tre). [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig