Teitur färglägger sin sångbok och får den att leva. På omslaget till skivan står en urklippt figur, sångaren, på en scen draperad med röda sammetsstycken. Han själv är bara konturer medan omgivningen är brokig i färger.

Så låter Teitur på The Singer. Inte så att han själv är tom eller själlös, det är bara det att han låter sina små berättelser leva upp istället.

I always had the voice and now I am a singer.
The audience grows silent when I open up my mouth.
I sing the words I’ve written every night before a crowd.
As if I were a poet or some legendary mind.
They wonder what I’m doing up there on the stage.
They stare at my posture and say I speak so well.
I sing about my loneliness and in return they thank me.
I had never meant to be a singer.
But I am slowly getting used to the idea.

The Singer

För att arrangera låtarna tog han hjälp av en annan färöing, Tróndur Bogason. I en text han publicerat i samband med skivan berättar han att han valde Tróndur för att han ville ha hjälp att sakta ner låtarna och samtidigt göra dem mer teatraliska. Resultatet är avmätt och dramatiskt (men långsamt) om vart annat. När känslorna kommer fram skruvas utspelet upp. När historierna behöver plats sjunker omgivningen undan.

Start Wasting My Time är ett fantastiskt exempel. Teitur väntar vid en orgel mickad alldeles nära. Trampet hörs i slutet av tonerna. Han börjar sjunga över ett kallt slagverk och en kör som betonar versraderna. Möts av en bas som fångar det sista ordet och leder fram till nästa. I en brygga stannar han upp tillsammans med en klarinett och frågar oroligt Will I ever get used to this?. Men basen rycker upp honom och tillsammans lyfter de allesamman mot refrängen som det blåses in till med trumpeter.

Jag ser en Michel Gondry-stopmotionfilm framför mig där figurerna blir märkligt levande i all sin ryckighet.

Start wasting my time.
Let’s rent a sad movie and drink some bad wine.
And stare the sunset.
Just make sure that I’m wasting my time.

Start Wasting My Time

De spelade in på Gotland, på ett sommarhotell stängt för säsongen där de kunde ställa upp steinway-flyglar, en blåskvintett, körer, trumma och bas i konsertsalen. Det låter hela tiden precis lagom.

Singeln, Catherine the Waitress, leder tanken fel, även om den är bra. Ysterheten där är knappast representativ för skivan. Men dess placering i skivan ger en fin mix mellan långsamma We Still Drink the Same Water och hyllningen till Chris Whitley, Legendary Afterparty.

Jag har hört Teitur förut, men aldrig fångats tillräckligt mycket för att faktiskt lyssna ordentligt. De här små historierna har varit mina följeslagare de senaste veckorna och de har fått mig att gå bakåt, för att lyssna ordentligt den här gången. Det har han förtjänat.