Jag kan säga det på en gång: det här är en skiva jag har väntat på i tio år. Minst. Eller kanske inte just den här skivan, men däremot en samling med Robert Owens. När jag fick syn på Love Will Find Its Way hade jag faktiskt lite svårt att tro att det verkligen var sant. Men det är det.

Vi timewarpar oss tillbaka till slutet av 80-talet. Jag köpte en danssamling med namnet FFRR – Silver On Black. Lite ragga, lite hiphop, lite acid. Men framförallt house. Det var i alla fall låtar som Blacksmiths Get Back to Love och Marshall Jeffersons Open Our Eyes som fick mig att köpa samlingen. Men där fanns också en låt med en kille jag just upptäckt: Frankie Knuckles. I låten Tears hade han slagit sig ihop med två andra, för mig obekanta, namn: Satoshi Tomiie och, just det, Robert Owens.

Just den här utgåvan av Tears var instrumental, men det dröjde inte länge förrän jag fått tag på originalversionen. Sedan den dagen är Robert Owens den bäste housevokalisten vid sidan om Arnold Jarvis.

Men hur mycket jag än fallit för Owens röst och hans musik har det varit milt sagt svårt att följa hans skivsläpp. Han har gästat andra artister lite här och där, men det har oftast varit på små, oberoende etiketter. Hans egna alster har mest dykt upp som tolvor på ännu mindre, ännu mer oberoende etiketter. 1990 släppte han sitt första egna album, Rhythm In Me. 1997 kom The Journey. Båda skivorna gjorde en kort sväng i strålkastarljuset innan de gick direkt in i glömskan utan att passera reabackarna.

Nu har skivbolaget Unisex Recordings satt samman en dubbel-cd (eller fyrdubbel-lp!) med det bästa av Robert Owens. Även om hans hoppjerkande gör det lite svårt att avgöra om de verkligen fått med allt det bästa kan det initiativet inte ses som mindre än en kulturgärning av allra högsta rang.

Robert Owens karriär började egentligen när han fick kontrakt med Jack Trax Records som medlem i Fingers, Inc. tillsammans med Ron Wilson och houselegenden Larry Heard. Tillsammans skapade de några av housens tidiga klassiker. Bring Down The Walls, I'm Strong, Never No More Lonely, All Over och framförallt den vokala mixen av Can You Feel It (som varit milt sagt svår att få tag i) är alla frukter av deras samarbete. Och de låter precis lika bra idag som för sisådär sexton år sen.

Men Robert kan själv också. Bland de 25 låtar samlingen spänner över finns flera housepärlor, som Changes, I'll Be Your Friend och Visions. Musik som är själva kärnan i det som är Chicago House. Musik som ger mig en överdos lycka.

Men ännu gladare blir jag åt all musik jag aldrig hört förr. Att Love Will Find Its Way, A Thing Called Love och After the Rain inte finns med på varenda housesamling som ges ut är ett mysterium. Och sprillans nya ”In Love Forever” är varmare och svängigare än i stort sett all annan house som görs idag. Dessutom hade jag glömt hur fantastisk David Morales-mixen av Photeks Mine To Give är.

Egentligen skulle jag kunna fortsätta så här och räkna upp varenda låt på hela skivan. Men det är helt onödigt. Det är bara att köpa och lyssna sig igenom housens historia, från de första stapplande stegen i Chicago fram till idag med Robert Owens röst som guide.

Men mest av allt innehåller Love Will Find Its Way Frankie Knuckles-låten Tears. Ett av de sorgligaste och vackraste stycken musik som skrivits. Sex minuter och fyrtioen sekunder där Robert Owens sjunger sig till en plats i himlakören. Lika sagolik nu som när jag hörde den på knastrig vinyl en höstdag 1989. Ingen människa borde leva utan den. Ingen människa borde leva utan Love Will Find Its Way – The Best of Robert Owens.

Jag skulle kunna gnälla över att Robert Owens debutsingel, The Its Donnie, släppt före Fingers, Inc.-tiden, inte finns med på samlingen. Men man ska ju ha något att leta efter i vinylbackarna, antar jag.

Jag hade fel. Det här är precis den skiva jag väntat på de senaste tio åren.

Tack.