dagensskiva.com

48 timmar

Artikel

Fantastiska låtar 2008:100:2

Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är dessutom inte omöjligt att det slunkit med någon låt som hamnat i fel år, men det är sånt som händer.

Ikon Spotify Spellista hos Spotify (de låtar som finns där)

Metronomy Heartbreaker (Faze Action Remix)
I sitt original är Heartbreaker lite halvtråkig stelopererad åttiotalspop med powerpopgitarrer och handklapp. Och framförallt rätt irriterande sång. Sången blir förstås det första som ryker när Simon och Robin, båda med efternamnet Lee, är klara. Åtminstone nästan, några ekon återstår. På resan fram till färdig remix hinkas stelheten ut genom rutan och förses istället med de afrolevande trummor och bas som blivit något av ett Faze Action-varumärke. Krydda med analogljud och soluppgångsexplosioner och Heartbreaker har förvandlats till en enda lång strandfest. Till och med så pass att Kris Menace remix får nöja sig med en andra plats.

Lyssna hos Official FM

Beroshima Horizon (Funk D’Void’s Hope Mix)
Att Frank Müller släppte remixtolvan av Horizon på Soma kunde knappt vara mer passande. Åtminstone om man ser till Funk D’Voids remix. Med sin luftiga och lågmälda kostym, accessoarförsedd med en väldigt snygg tidig-nittiotals-house-hi-hat, blir Horizon precis det som jag en gång föll för hos Soma och kanske framförallt bolagets grundare, tillika duon Slam. Precis lika passande är titeln på låten – för det är precis så det låter. Som horisonten precis innan morgonen bryter igenom, som ett avskiljande streck mellan de mjuka och gungande melodierna, som målar silhuetter mot den ljusnande himlen, och den mörka basgången, med ekon från Mr. Fingers Can You Feel It, därunder. Och så en imiterad ATB-gitarrslinga mitt i alltihop.

Pryda Pjanoo
Pjanoo var en av 2008 års allra största låtar, men samtidigt en på flera sätt osannolik hit. Långt ifrån klassiska danshits var Pjanoo inte bara instrumental, utan också en rätt monoton historia, byggd kring en enkel pianomelodi (en parallell till en annan stor instrumentalhousehit: Robert Miles Children). Kring pianostommen läggs delar till och plockas bort, i gränslandet mellan progressiv house och poptrance – med en riktigt snygg basgång. Hela tiden tillräckligt mycket för att det aldrig ska kännas transportsträcka. Men det är också musikaliskt ganska långt från Prydas andra stora hit: filterklassikern Call On Me. För bakom Pryda döljer sig förstås ingen annan än Eric Prydz, vilket inte riktigt hörs, men som de flesta av genrekollegorna har Prydz flera alter egon beroende på musikstil. Och Prydas stil fungerade uppenbarligen alldeles utmärkt även på hitlistorna. Jag vet inte om Fred Falke kände att det inte fanns så mycket att förbättra med den där pianoslingan eller om han bara var trött på den, men i hans version är det andra ackord som gäller. Plus en förvrängd Daft Punk-gitarr. Bland de bästa Pjanoo-remixerna finns också High Contrasts version som smattrar på i sedvanligt High Contrast-drum’n'bass-tempo.

Norman Doray Krystal (Original Mix)
Jérémy Lecarour följer upp 2007 års Jetlag med mer av samma instrumentala storgestslag (för det var instrumentalversionen av Jetlag som hamnade i min 100-lista för 2007). Och egentligen är Doray hemma i samma stund som jag trycker på play, eftersom den första sekunden av någon anledning alltid får mig att tänka på Real Lifes världsbästa synttrummefest Openhearted. Men det tar inte slut i och med det. Med sin studsande bakgrundsmelodi som omfamnar hela åttiotalet, från de första stapplande postrymddiscostegen fram till Lil’ Louiss French Kiss är Krystal en långsamt växande housejätte med ena benet i den progressiva housen och det andra i Fred Falkes 00-återlansering av åttiotalet. Storslaget, svulstigt och svävande vackert.

Lyssna hos DJ Tunes

Studio Apartment feat. Marc Evans Serenity
Serenity var en liten överraskning för mig. Med tanke på att japanska Studio Apartment, mästare på själfull discohouse, stod för musiken och Marc Evans för sången hade jag förväntat mig en discogolvsglänsande gospelbomb. Framförallt med den titeln. Istället blev det, visserligen trendriktig, avskalad och rätt kall digitalohouse, rätt nära Dennis Ferrers fantastiska kyrkokör Church Lady. Och precis som i Church Lady växer Serenity. Där Marc Evans predikan till en början bara har sällskap av en studsande basgång och ett pekfingerdomderande hi-hat-beat reser sig så sakta en techhousemaskinell melodi och så till slut en lilafärgad kör. Och när refrängen så slutligen briserar, ja, då dansas det en trappa upp.

Liquid Nation feat. Andrea Britton Breathe Life (Fish & Chips Club Mix)
Som så många av sina kollegor gillar Bassmonkeys att gå på maskerad. En av kostymerna som då hänger i garderoben är märkt med ”Liquid Nation”. När de ville hitta någon att ge liv åt Breathe Life behövde de inte titta längre än dansmusikveteranen Andrea Britton, som bland annat var rösten i en av 2006 års allra bästa låtar. Men det var när Fish & Chips (Nicola Fasano och Steve Forest kom in i bilden. Den klubbdigitala utstyrseln åkte av och ersattes av en blåslevande och paljettströsslad sjuttiotalsdiscooutfit. Händerna i luften? Händerna i luften.

The Sunburst Band Rough Times
Om Akabu är Joey Negros mest maskinella alter ego så hittar vi The Sunburst Band i den rakt motsatta ändan av skalan. Det är här Joey verkligen får leva ut sina discofantasier med sällskap av musiker snarare än datorer. Med gruppmedlemmarnas hjälp skapar Joey sedan The Sunburst Bands åttiotalsdiscoboogie. 2008 kom gruppens tredje album och bäst i den samlingen var Rough Times. Sju minuter discobasgång, funkjazzgitarr, snyggt blås, stor sång och ett väldigt, väldigt stort hjärta. Och när så saker och ting call-and-response-skruvas till ytterligare strax efter fem minuter så blir målgången en enda stor och fullständigt fantastisk händerna-luften-discofest.

Kid Massive feat. Robert Owens Another Day (Hott 22 Remix)
Kid Massive och Hott 22 har båda dykt upp i mina tidigare 100-listor. När de båda gör gemensam sak med varandra och framförallt med världens bäste Robert Owens, ja, då vet jag ju redan långt innan jag hört en ton att det här är ungefär så bra det går att bli. När jag hör originalversionen blir jag först lite orolig, okej men inte mer, men sen kliver Chris Malinchak och Greg Bahary upp i DJ-båset och räddar situationen. I deras värld förvandlas Another Day till housepianodrive discohouse när den glittrar som allra vackrast. Då blir Robert Owens betraktelse över världens tillstånd en alldeles självklar fortsättning på Ce Ce Rogers övermagiska klassiker Someday.

Eugene Wilde Fallin’ (Bassmonkeys Club Mix)
När jag först såg ”Eugene Wilde” trodde jag att Bassmonkeys uppdaterat en av låtarna från Wildes discoinfluerande 1984-album. Men det visade sig istället handla om en annan Eugene Wilde, som med Catch Me I’m Fallin’ spelat in någon slags soulballad av den där typen som är både lågmäld och svulstig. Funkar lite sådär, även om den är snygg. Men när sedan Bassmonkeys kastar ut det mesta av originalet (tillsammans med merparten av titeln) blir det desto roligare. Tempot vrids upp, fyrfyran pumpar, discogitarren plockar toner och stråkarna flyger fram över dansgolvet. Så som låten borde ha låtit från början, alltså.

Audio Affinity feat. Gemma Roe My Love (JedSet Heats the Soul Instrumental)
Bakom Audio Affinity döljer sig britten Martyn Stonehouse som 2008 gjorde gemensam sak med Gemma Roe i My Love, en av årets riktigt stora låtar. Fast nu är det en sanning med modifikation. För när parisaren JedSet (Eddy Joncoux) stranddansade fram sina remixversioner är det faktiskt den instrumentala varianten som jag föll för mest. Gemma röst funkar på något sätt inte riktigt här, så ”feat.” skulle jag egentligen kunna stryka. Men alldeles oavsett Gemmas vara eller inte vara är My Love i JedSets version basgångsvarm disco när den är som 00-talssnyggast, med bloppande melodi, snygga fills och en hi-hat som inte skäms för sig där i det neonströdda sommarmörkret.

Lyssna hos Traxsource

ALLA DELAR 2008

100 fantastiska låtar 2008

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

Ola Andersson

Publicerad: 2010-08-23 00:11 / Uppdaterad: 2010-12-29 23:38

Kategori: Artiklar

3 kommentarer

hahaha

Berit Oregistrerad 2010-08-23 10:34
 

[...] Fantastiska låtar 2008:100:2 [...]

 

[...] erövrade dansgolvslistor, redan 2010 – i sig en rätt naturlig fortsättning på Prydz jättehit Pjanoo. Men det var inte bara titeln inom parentes som skilde Niton anno 2010 och 2011. Ja, eller [...]

100 fantastiska låtar 2011, del 2 - dscola.se Oregistrerad 2012-08-27 18:58
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig