Ända sedan den där ljumma sommarkvällen för två år sedan, har jag funderat på om D’Angelokonserten verkligen var så fantastisk. Eller om jag allra mest greps av den otroliga stämningen i lokalen, om jag var på speciellt bra humör den dagen och om det jag såg på scenen påverkade mitt intryck av det jag hörde alltför mycket.

För det var en stämning som hette duga, jag var på toppenhumör och de var verkligen en syn att skåda. D'Angelo i bländvitt leende, välartade muskler och bandana, 12-mannabandet Soultronics med den mäktige chefen ?uestlove bakom trummorna samt den ultrakoola kören, med galna kläder och plymer. Som tagna rakt ur en Parliamentshow och doppade i svart latex. Vackert!

Så när jag för ett par veckor sedan kom över den här inspelningen var jag lite rädd. Att detta Minne bland minnen skulle visa sig vara av den art som inte gör sig i bevarad form. Ni vet, som den där gången man känner sig snyggast på festen och efteråt får se foton som bevisar motsatsen. Eller när man skriver ner världens mest geniala idé ur en dröm som sedan visar sig lyda ”jag ska bilda en klubb som ska samla på boots”.

Därför tog det några timmar innan jag repade mod och satte i skivan. Men jag hade ingenting att frukta. Efter två låtar var jag beredd att slänga alla mina andra skivor och hänge mig åt att för resten av mitt liv förfölja och dyrka dessa funkens gudar. Musiken gjorde mig hänryckt så till den grad att jag a) dansade i trans [souldans] b) började gråta [lyckotårar] och c) skrattade högt vid ett flertal tillfällen. Ett lyckat köp således.

Det kan tyckas befängt att recensera en bootleg, som inte bara är svår att få tag på utan också illegal. Men jag kan inte låta bli. Det borde förresten snarare vara olagligt att förvägra människor så här lycklig och tillika lyckoframkallande musik (trots att P3 Live har gjort vad de kunnat och vid åtminstone två tillfällen sänt delar av konserten). Och även om D'Angelo har utlovat en officiell liveplatta från turnén, vet vi ju hur lång tid saker kan ta med hans tideräkning.

Inledande Devil's Pie låter till en början som en liveanpassad version av hur den låter på Voodoo, men efter några minuter drar den igång på riktigt. Snärtfunk och supergung. Och sedan rinner det på i ett enda långt groovetåg. Andra låten, Soultronic är en svängorgie utan like. Det är så jazzigt och funkigt, att håret inte bara reser sig på kroppen, utan krullar ihop sig, tigger om nåd och närapå faller av i pur lycka. Låten stannar upp. Och börjar om. Igen. Och igen. Pumpas upp till extasens brant. Jag ska inte börja referera till sex, men detta talar till dummare och hetare organ än hjärnan.

Efterföljande Send It On och avslutande Untitled, är de enda låtarna på konserten som är direkt överförda från studio till scen med sin långsamma och smäktande soul. Som man är van att höra D'Angelo alltså. Alla andra låtar har fått en helt ny livekostym, vilket är en av orsakerna till att jag älskar skivan så mycket. (Ja, du läste rätt – älskar.) Arrangemangen är komplexa och lägger flera nya dimensioner till de i sig grymma kompositionerna.

Referenser till annan lysande funk finns det också gott om. I Sardines dyker några takter av Trouble Funks Drop the Bomb upp med lite schyssta go-go-trummor som bonus. James Browns intensiva och organiserade funk finns som en grundläggande referens och Prince hypertajta konserter är inte heller långt borta. Med den stora skillnaden att JB och Prince inte skulle ha tillåtit sig eller bandet att flyta ut i kanterna på det sätt som Soultronics gör. Det är inte samma minutiösa klapp-klapp-spel och perfektion, utan vildare, hårdare och galnare än det mesta jag hört. Trots att det är så välspelat och grymt arrangerat att jag blir mjuk. Blåset är makalöst; tajt tajt TAJT och kungligt jazzigt.

I Shit, Damn, Motherfucker brakar allt samman i ett crescendo av ilska. Som om det var dagen innan och inte för flera år sedan D'Angelo ertappade sin bäste vän och sin tjej tillsammans. Han vrålar, bryter av ett mikrofonstativ och sparkar ner ?uestloves trumset i ohejdat raseri. Inte för att det gör låten ett dugg sämre, det är helt logiskt just här. Och får mig att undra om det inte var så här den borde ha låtit från första början.

Ja, så fortsätter det. Ett segertåg. Jag måste hejda mig från att beskriva varje låt i detalj, även om jag skulle ha stort nöje av det. Men det är lite för sadistiskt mot alla som inte har tillgång till skivan.

Låt oss istället hoppas att denna eller någon annan inspelning kommer ut på laglig väg. För mänsklighetens bästa.