Randy har bytt skepnad igen. Punk-Sveriges största kameleonter har flyttat till den naturliga hemvisten Burning Heart och ömsat skinn. När nio av tio skatepunkare bytt kostym, mognat eller börjat spela garagerock släpper Randy ifrån sig en skiva som inte kan beskrivas som något annat än punk. Rakt av punk. 17 låtar energistinn och tokglad punk. Punk i ordets vida bemärkelse. Jag skriver det en gång till så att ni och jag fattar – P-U-N-K.

”Human Atombombs” är en skiva som borde få musikidioter som mig att sparka bakut och kräkas. Det finns inte ett riff, inte en strof, inte ett något, som inte går att härleda till någon annan. Oavsett om det rör sig om Ramones, The Hives, Sex Pistols, NoFx, Elvis Presley, Motörhead, Kinks, Peepshows eller The Strollers. Den som vill kan ägna en helkväll åt att leka ”hitta originalet”.

Men, det är en lek för surmagar. Det här är 2001. Det här är Randy. Det här är i stort det lyckligaste och naivt ärliga jag hört i år. Det svänger och jag faller.

Randy har spelat in den perfekta partyplattan, den perfekta bilåkarskivan, den perfekta festivalskivan. Eller åtminstone snudd på. Eklektisk punkrock för den lille postmodernisten. Om du bara får ta med dig en skiva till festen i helgen är det ”Human Atombombs” som borde bli ditt val. Här finns den lyckligt sprittiga handklappsdängan ”Summer of Bros” (en hyllning till förra sommaren), den radikala ”Proletarian Hop” (som garanterat kan hjälpa dig att få igång den nödvändiga klasskampsdebatten), den sommarvarma allsångsklassikern ”If We Unite”, här finns surfpunkstänkaren ”Rockin’ Pneumonia and the Punk-Rock Flu” och en hel del till.

En oväntat stor del håller sig ganska nära ursprungsformeln i skatepunken med mer eller mindre tydliga lån från skamusiken. Glad popig punk som får mig att se klarblå himlar och vajande palmer. Musik som får mig att längta efter en halvliter rött blandat med ginger ale, gärna med en apelsinskiva och ett par rejäla isbitar i. Jag blir på festhumör och kanske ett par tre år yngre.

Men, allt är inte guld som glimmar. Även Randy har sina fläckar. Mot slutet av skivan börjar idéerna ta slut. ”Win or Lose” och ”I Believe in the Company” hade jag klarat mig utan. Om ytterligare en eller två låtar kapats och totalen landat på tolv eller tretton spår hade ”The Human Atom Bombs” varit ett klockrent album. Nu finns där några spår som jag mår bättre av att slippa.

Ännu en spännande samling radikala sånger som sprungit ur Pelle Gunnerfeldts studio. Galenskap, glädje, kamp och kaos allt i en härlig röra som gör världen till en något lite vackrare plats. Knyt näven skaka den i luften och sjung med.