Jag förstod aldrig riktigt Vampire Weekend. Det var inte det att de inte var intressanta, för det var de ju. Att korsa pop med afrobeat har varit ett strålande koncept ända sedan Paul Simon hittade på det, och att ett gäng stiliga akademiker uppdaterade det med en barnslig energi en sisådär 20 år senare var […][...]

Det var Gram Parsons som gjorde How Much I’ve Lied. Countrystinn och känslosam. Sen gjorde Elvis Costello den. Klichéaktig och fruktansvärd. Yo La Tengos version ligger närmst Gram Parsons förutom att den är luftig och snudd på gråtig. Snudd på skräckslagen. Fina Yo La Tengo. Så nu är vi där på cover-låtarna igen. Little Honda […][...]

Förra året annonserades en spelning med okända Condo Fucks ut som en återförening av ett åttiotalsband från New England. Att det var Yo La Tengo som skulle kliva ut på scenen stod snart klart och nu är debutalbumet här. Fuckbook är Condo Fucks motsvarighet till Yo La Tengos Fakebook. Bekväma covers av gammal rock och […][...]

Med en bas fast förankrad på amerikanska västkusten och fokus på sextio- och sjuttiotalets brittiska popmusik med The Beatles och The Kinks som största förebilderna är det svårt att göra fel. Holmes har intentionerna och innerligheten att matcha influenserna, men ribban är på tok för högt lagd. Vad jag i stället hör är indiepop som […][...]

Vad gör man när ens band blivit så stort att det är långt bortom all kontroll? Om man fortfarande tycker att det är en skön grej att ställa sig på en pytteliten klubbscen och spela opretentiös färgsprakande punkrock alltså. Om man som Billie Joe Armstrong målat ett par rejäla svarta kajalstreck runt ögonen och vunnit […][...]

Lagom till förra albumet Five Spanish Minutes gav Dee Rangers säregne sångaren Mike Eriksson foten. Personliga motsättningar och skillnader i ambitionsnivå var skälen om jag inte minns helt fel. In trädde istället Per Nyström med sin mer traditionellt raspiga garagerockröst. I samma veva placerade sig Parsley The Lion på mer regelbunden basis bakom farfisaorgeln. Sammantaget […][...]

The White Stripes andra album, "De Stijl", är en oerhört imponerande skiva. Det bluesaktiga soundet från debutskivan finns kvar, i Son House-covern "Death Letter", "Why Can't You Be Nicer to Me?" och fullkomligt oemotståndliga "Little Bird". Men det blandas våghalsigt upp med en massa andra stilar; allt från tuggummipop till kabaret och country till hederlig […][...]

15 skivor som fungerat som inspirationskällor för The Isness, enligt pressmaterialet: 01. The Beatles Tomorrow Never Knows 02. Chemical Brothers Private Psychedelic Reel 03. Pink Floyd Comfortably Numb 04. Hariprasad Chaurasia Flute Ragas 05. Mercury Rev Deserter’s Songs 06. Ananda Shankar Snowflower 07. The Kinks See My Friends 08. Supertramp Illogical Song 09. ELO Mr […][...]

”Girl, you really got me going”, ljuder gitarren i sista låten ”Dropout Boogie” (en Captain Beefhart-cover) som vore de en Kinks-refräng. Även om VV och Hotel egentligen sjunger om något annat. Och när låten är slut har jag fått min dos. Och jag känner mig nöjd. Riktigt nöjd. VV sjunger precis så där som jag […][...]

Randy har bytt skepnad igen. Punk-Sveriges största kameleonter har flyttat till den naturliga hemvisten Burning Heart och ömsat skinn. När nio av tio skatepunkare bytt kostym, mognat eller börjat spela garagerock släpper Randy ifrån sig en skiva som inte kan beskrivas som något annat än punk. Rakt av punk. 17 låtar energistinn och tokglad punk. […][...]