I The Life Aquatic satt han och spelade brasilianska tolkningar av David Bowie-klassiker någonstans i händelsernas utkant. Det var där jag först blev riktigt medveten om Seu Jorge, trots att jag redan sett honom som Knockout Ned i det sprakande kåkstadsporträttet Guds stad. Seu Jorge har själv beskrivit America Brasil o disco som en dansskiva. […][...]

Vad gör man när ens band blivit så stort att det är långt bortom all kontroll? Om man fortfarande tycker att det är en skön grej att ställa sig på en pytteliten klubbscen och spela opretentiös färgsprakande punkrock alltså. Om man som Billie Joe Armstrong målat ett par rejäla svarta kajalstreck runt ögonen och vunnit […][...]

Inte ens hiphopen är lika beroende av den perfekta rytmen på samma sätt som raggan. Där hiphopen hittat sin väg till suburbia är raggan fortfarande lite för annorlunda för att hitta hela vägen till de amerikanska medelklassmiljonerna. Det spelar egentligen ingen roll att P. Diddy håller Elephant Man i handen, han är nog ändå lite […][...]

En gammal legendarisk sångerska ur den skramliga latintraditionen får draghjälp av den evigt utforskande Ry Cooder. Det är som väntat snyggt och väl genomfört. Ofta stort brassigt med tydliga mexikanska färger. Lika gärna avskalat tillbakalutat och lojt vaggande. Ett ben i mjuk jazzblues, det andra i dansant latin. Det låter lite som tonerna som kunde […][...]

Om du tycker att Parliament-Funkadelic-familjeträdet är snårigt är det ingenting mot August Darnells. De färgglada discodrinkarnas stormästare och hans lika vilt sprakande kumpaners musik gick in i och ut ur varandras liv på ett vis som lär krävas ytterligare en handfull volymer innan vi kommer i närheten av en någorlunda representativ bild. Egentligen kan jag […][...]

Det är så klart sällsynt trevligt av er att erbjuda alla som satt med ett dyrt veckopass till Quart att komma till er istället utan att behöva betala för det. Jag applåderar det. Vackert och precis så juste som jag förväntar mig av er. När jag nu kikar i Quart-programmet och ert spelschema noterar jag […][...]

Karin Inde är en ny bekantskap för mig och Immune är hennes tredje skiva som kommer hela åtta år efter den förra. Redan för snart 20 år sedan var hon en någorlunda etablerad jazzsångerska hemma i Värmland. Det är ränder som inte helt gått ur. Det är något i anslaget som dröjer sig kvar, trots […][...]

Pharrell sätter scenen till tonerna av en cykeltur i en varm stadskärna. Det är hett som i Do The Right Thing, men låter som en scen ur Singin’ in the Rain.. Pharrell börjar se ljud i regnbågens alla färger. En snygg bas kommer inrullande, en gitarr kittlar i bakgrunden. Det är dags för action. Och […][...]

De amerikanska sydstaternas svar på bröderna Gallagher, Chris och Rich Robinson, har lyckats avsluta en studiosession för första gången sedan de återsamlade trupperna 2005. Och det är som om ingenting hade hänt. De levererar forfarande tjock bluesbaserad classic rock som det dammar om. Det är öken och kaktusar och ett evigt jammande i solnedgången. Refränger […][...]

För snart sju år sedan satte jag på en skiva som blivit över när vi fördelat den senaste periodens inkomna skivor. Det var den första från duon Maria Kalaniemi & Sven Ahlbäck. Det var folkmusik som var så lättfotad och nästan flyktig att den kändes som en varm pust på min kind. Jag hade aldrig […][...]