Inte ens hiphopen är lika beroende av den perfekta rytmen på samma sätt som raggan. Där hiphopen hittat sin väg till suburbia är raggan fortfarande lite för annorlunda för att hitta hela vägen till de amerikanska medelklassmiljonerna. Det spelar egentligen ingen roll att P. Diddy håller Elephant Man i handen, han är nog ändå lite för konstig för att nå dit.

Trots ett obligatoriskt meningslöst samarbete med Wyclef Jean och ett par r’n'b-sångare i refränger får jag ändå egentligen precis vad jag väntat mig. En brölande Elephant Man och hårda asketiska raggarytmer. Det svänger gott, men lite jämntjockt och utan att jag hör den där riktiga brottarrytmen.

Störst chans till sommarhit har han med titelspåret där han precis som Shabba Ranks
erbjuder sina tjänster som bedroom bully och lånar friskt från Olivia Newton Johns gamla stadshotellshit Physical. Den kan kanske dansa en sommar till.

Det håller för ett par genomlyssningar innan jag tröttnar, glömmer och raderar från spellistan. Nästa laddning, tack.

Och här i Sverige lär han för det breda massorna fortsätta vara mest bortglömd för ett samarbete med Teddybears STHLM. För det är inte hans stil som är ”the boom di dang diggi diggi” och det är inte en nyinspelning av teddybjörnarnas Throw Your Hands Up Rihanna gästar.