Pop the Glock är fantastisk. Helt igenom fantastisk. När Pop the Glock dök upp 2006 lät den inte som något som någon hade gjort tidigare. Det var stenhård antihiphop i samma stall som Ying Yang Twins Wait (The Whisper Song), med Uffie i en maskinduett med sig själv omgiven av pistolskott. ”Uffie’s banging” var bara […][...]

Studsande housebeat. Vackert vemodiga stråkar. Strawberry Rainbow. Klart att det är japansk soulhouse med en sån titel. Vad annars? När de värsta fördomarna lagts åt sidan – fördomar som målar alla tankar på japansk populärmusik i mangafärger med Hello Kitty-attityd – är det bara att konstatera att japanerna i princip är bäst på att förvalta […][...]

Jag säger som Homer Simpson: You say that so often that it’s lost all meaning. King Britt släpper i och med The Intricate Beauty enligt egen utsago sitt sista album med ”vanlig” dansmusik. Hädanefter är det betydligt mer experimentella elektroniska tongångar som ska gälla, tydligen. ”Jaja”, är min första tanke. Det har vi hört många […][...]

Att det nyligen passerade 00-talet handlade om 80-talet lär knappast ha gått särskilt många musikintresserade obemärkt förbi. Åtminstone om man lyssnar på populärmusik i någon slags vid mening. Begränsar man sig dessutom till elektropop och stora delar av dansmusiken så var åttiotalet den överlägset största inspirationskällan. Att franska skivbolaget Work It Baby nu släpper en […][...]

Idag skulle min mormor ha fyllt 98 år. Född 1912 nere i djupaste Skåne. Vad kan väl vara ett bättre sätt att högtidlighålla det än att kliva tillbaka i tiden, till musikåret 1998? 1998 köpte jag 51 singlar. Alla cd-singlar. Såna man kan hålla i handen. 1998 var också året jag fyllde 26 år. Alltså […][...]

När det handlar om Kylie, ja eller för den delen vilken som helst av popsystrarna Minogue, så behövs det inte särskilt mycket för att göra min dag. Kylie släpper nytt. Så var vi hemma. Under Kylies musikaliska karriär (som faktiskt är snudd på lika lång som Madonnas, även om det sällan känns så) har det […][...]

Det känns som att Faithless funnits med oss sedan dansmusikens begynnelse. Som att de alltid funnits där. Nu är det ju självklart inte så, men när jag skulle börja skriva den här recensionen insåg jag att det faktiskt finns en parallell mellan Faithless och gårdagens recension, Maries text om Robyns senaste album. Båda två släppte […][...]

Nytt album från Robyn. Det femte i ordningen. 2010 verkar bli året när vi inte bara får ett album från Robyn, utan tre. Den första har rätt unisont hyllats. Sannolikt kommer liknande tongångar höras när del två och tre i Body Talk-serien når oss. Det är bra. Det förtjänar hon. Robyn är en av vårt […][...]

Femton år och sju album har hunnit passera sedan The Chemical Brothers vräkte sig in på den musikaliska scenen med sitt debutalbum Exit Planet Dust. Albumet som inte bara markerade slutet på en namnera (The Dust Brothers) utan som också på knuffade fram Tom Rowlands och Ed Simons längst fram på scenen. Ja, eller, de […][...]

De kommer allt oftare: släppen med elektronisk musik från bortom den gamla järnridån. Klubbig danshouse eller nedtonad absolutelectronica från länder som Estland, Polen och framförallt Ryssland. Och trots att musiken låter som klubbig danshouse eller nedtonad absolutelectronica gör mest så har jag ändå svårt att se bortom den mentala järnridån som fortfarande smäller ner med […][...]