På redaktionens interna e-postlista konstaterade Martina ungefär att hon har svårt för James Murphy i för stora doser. Det är ett sätt att säga det. Ett annat är att det finns saker på This Is Happening som luktar som något man har trampat i. När det nu blivit dags för Murphys alter ego-konstellation att släppa […][...]

The street where you lived The houses all gone The run down estate Where once was your home I’ve found the church where the read And I stood where you stood It didn’t feel the same But I came back again I knew I would - Kentish Town Det känns som att Everything But the […][...]

Att Caroline Laher och Franck Garcia ger ut sitt gemensamma projekt på Ben Watts Buzzin Fly-etikett kan på sätt och vis inte bli mer passande. Musiken på Left, och föregångaren Pain Disappears, består i grund och botten av samma huvudingredienser som Everything But the Girl. Åtminstone nittiotalets Everything But the Girl. Det var ju då […][...]

Jag tror att det är den jävla eländiga kylan som är anledningen. Vintern som aldrig släpper taget och metrologer som pratar om frost fast det är maj. Som dessutom säger att sånt här kan vara fullt normalt den här tiden på året. Skitsnack. Det är har aldrig varit en sådan här eländig och långdragen vinter […][...]

Om man i sitt CV kan skriva att man har något drygt kvartssekels erfarenhet av house och modern dansmusik, tja då har man snudd på varit med från början. Så är fallet med Sten Hallström. Sedan arbetet i skarven mellan åttio- och nittiotal, när han var en av dem som formade den svenska Nordik Beat-vågen […][...]

Om någon hade frågat mig om hemmavist för Tanto Project när jag första gången hörde Perfect Colors så hade svaret blivit Naked Music. Musiken ligger på precis samma våglängd som den typ av house som blivit synonym med Naked Musics artister och samlingar: solnedgångsdränkta och levande tongångar precis i gränslandet mellan svalt sofistikerad klubbhouse och […][...]

Det har gått ganska precis en vecka sedan nyheten om Macolm McLarens bortgång nådde oss. Det har samtidigt gått 28 år sedan Boy George lärde världen att sjunga Do You Really Want to Hurt Me? och 19 år sedan densamme släppte den bortglömda pärlan The Martyr Mantras. När jag 2010 lyssnar på Amazing Grace är […][...]

Varje gång jag tror att jag kan skymta början på det som skulle kunna vara början på början på slutet – botten i tunnan – under min årslånga vandring genom sjuttio- och åttiotalsdiscons spretiga flora så lyfter jag på någon orörd hög och hittar ytterligare några paralleldimensioner. En utgivningstakt som knappt kan matchas av internets […][...]

Groove Armada, Goldfrapp, Zero 7. Tre namn som egentligen inte har särskilt mycket med varandra att göra, men som jag på något sätt kommer att tänka på i ungefär samma mening när jag lyssnar på Yeah Ghost. 2010 känns det som att de landat väldigt nära varandra, rent, tja kanske inte musikaliskt, men attitydmässigt. Det […][...]

Efter den handbromsvändning som Goldfrapp gjorde mellan debuten Felt Mountain och uppföljaren Black Cherry – när organiskt svävande förbyttes i kallmaskinellt marscherande – är utgångspunkten när det handlar om nya Goldfrapp-grejer ungefär: att vänta sig det oväntade. Black Cherry och tredjealstret Supernature höll sig på ungefär samma våglängd, men så kom Seventh Tree och pep […][...]