Femton år och sju album har hunnit passera sedan The Chemical Brothers vräkte sig in på den musikaliska scenen med sitt debutalbum Exit Planet Dust. Albumet som inte bara markerade slutet på en namnera (The Dust Brothers) utan som också på knuffade fram Tom Rowlands och Ed Simons längst fram på scenen. Ja, eller, de stoppades av sin (för det mesta) gigantiska maskinpark innan de hann komma alltför långt fram, men ändå.

Femton år och sju album. En tidsrymd och en katalog som gjort duon till en massivt malande jättelivemaskin som lyfter deras musik till helt nya höjder. Inte längre sådär sönderkramat hippa som då, 1995, utan snarare en dansinstitution som nästan börjar samla på sig ett omärkligt lager damm.

Femton år och sju album. Det känns som att det inte finns så mycket att sägas som inte redan sagts om The Chemical Brothers. Saker och ting är sig kort och gott rätt lika. Och samtidigt inte.

Om Further ska antyda att Tom och Ed tagit några gigantiska kliv framåt i den musikaliska utvecklingen så är det en rätt felaktig varudeklaration. Här finns big beat-ekon i form av distwobblande Dissolve och i Horse Power låter det som ett livimproviserat maskinparksbattle med KLF, Daft Punk, Propellerheads och Chemical Brothers i varsitt hörn. Nästan tolv minuter långa Escape Velocity balanserar i gränslandet mellan det hypnotiska och det olidliga och får mig varje gång att tänka på S-Express lika långa, och snart tjugo år gamla, hjärntvätt Mantra for a State of Mind. Sedan går tyvärr albumet i mål med sina två svagaste spår K+D+B (irriterande säckpipor är alltid irriterande säckpipor) och Wonders of the Deep som balanserar farligt nära den skostirrande postrockens avgrund.

Då är det tur att förvånansvärt ljusa och luftiga Star Guitar-kopian Another World finns där som motvikt, med sång av den enda gästen Stephanie Dosen.

Men som alltid när Chemical Brothers släpper album, även debuten, så känns slutresultatet sådär spännande. Efter att ha upplevt Chemical Brothers live är jag helt övertygad om att flera av de här låtarna, Escape Velocity och Horse Power framförallt, kommer att slå hål i publiken under spelningarna. Hemma, med omsorg om mina grannar, alternativt av ovilja att betala störningsjourskostnader, blir saker och ting lite…platta.

Men så, också precis som på nästan alla Chemical Brothers-album, finns här en låt som fastnar på repeat. En låt som dessutom växer mer och mer för varje gång. Och precis som i fallet Another World är det ännu en gång Star Guitar, låten som allt mer framstår som duons mesta mästerverk i ljud såväl som i bild, som ligger närmast till hands.

Hela tiden på gränsen att distortionsimplodera, men samtidigt oförskämt insmickrande melodisk. Storgestat svulstig med samtidigt innerligt försiktig. Och det är väl just det som gör att Swoon blir allt annat än bara en fantasilös Star Guitar-kopia: det finns färgstänk av livsbejakande vemod som gör att slutresultatet blir betydligt mer regnhörnsinträngt än i ljudkusinen. Och även om det här anas mellan tonerna är det den enda pratsjungna, mässande textraden av Tom själv som verkligen sätter stämningen: Just remember to fall in love, there’s nothing else.

Just remember to fall in love. There’s nothing else.

Allt jag behöver för att ta mig igenom den här sommaren.