De kommer allt oftare: släppen med elektronisk musik från bortom den gamla järnridån. Klubbig danshouse eller nedtonad absolutelectronica från länder som Estland, Polen och framförallt Ryssland.

Och trots att musiken låter som klubbig danshouse eller nedtonad absolutelectronica gör mest så har jag ändå svårt att se bortom den mentala järnridån som fortfarande smäller ner med ett jätteeko varje gång jag ens tänker ”musik” och ”östblock” i samma andetag. Rätt otäcka sinnesbilder som får de gamla öststaternas eurovisionsbidrag att framstå som under av stil och klass.

Det kommer kort sagt ta ett tag innan jag kommer att kunna plocka bort det här spamfiltret från mitt interna system. Medvetet eller omedvetet.

Men det som dessutom ställer till det med lyssnandet på – eller egentligen skrivandet om – gammelösttatsmusik är att det är en utmaning att hitta information. Dansmusikskapare är mer ofta än inte anonyma – det är på något sätt underförstått att det är musiken som ska vara huvudpersonen – men när det kommer till, som i fallet CLDRVRS, ryska dansmusikakter känns det helt plötsligt som att internet inte finns. Eller paradoxalt nog: det är precis tack vare internet jag överhuvudtaget upptäcker musiken, men samtidigt finns det i princip ingen information om vem som döljer sig bakom ett alias. Det gör inte direkt saker och ting enklare att det ofta, precis som i fallet japanska artister, krävs ett annat alfabet än det latinska för att kunna söka meningsfull information.

Ta CLDRVRS. Efter att ha, bortskämd av Google, sökt runt utan framgång snubblar jag över namnet Coldreavers. Lite mer klickande visar att, jodå, Coldreavers var betydligt mer framgångsrikt rent sökmässigt. En artist som verkar ha spottat ur sig ett antal ep:s och ett album under 2009 och som nu alltså verkar ha kapat alla vokaler ur namnet inför sitt 2010-album. Efter lite mer detektivarbete, inte minst med hjälp av (återigen) Googles översättningstjänst hittar jag en blogg med Coldreavers som avsändare. En blogg som dessutom länkar till Coldreavers-musik. Rubriken på bloggen, berättar Google för mig, är översatt från ryska till svenska ”Het sperma S:t Petersburg”. Okej. Ryska till engelska kanske ger ett bättre svar? ”Hot sperm S:t Petersburg”. Ah. Efter att dessutom ha läst några över de lätt knaggligt översatta texterna konstaterade jag att jag nog inte skulle hitta särskilt många fler svar där.

Nu behöver man å andra sidan inte veta särskilt mycket för att kunna lyssna. Och Voices är en rätt trevlig historia – som dessutom spretar rätt friskt med en rätt uppfriskande dos lekfullhet. Det som börjar i chiptunehörnan glider i Together in i ett möte mellan Larry Heard-ambient, brittiskt åttiotalsdansmusikklippåklistra, en dubstepwobblande basgång och etnofioler balanserande farligt nära eurovisionstupet. Därefter hinner vi i If med svepande astmosfärdeephouse i en intim sängdans med den soligare trancesidan, en mässande och lättnihilistisk datorröst som i Your Life för tankarna till Chris Korda, Gang som blir en sväng förbi DJ Shadows Endtroducing… och WDMA som bjuder på lite mittnittiotalig scratch-triphop med förkärlek för pratrap. Dessutom blir det under de knappa 50 minuterna dessutom lite upphackade speldosor, flipperspelsljud, vemodiga stråkar, Jam & Spoon-kuliss och en tur till Mellanöstern. Bland annat.

Vi pratar inte om ett stycke omistlig musik här. Ibland finns det inte tillräckligt mycket i låtskisserna för att sträcka ut dem till sina slutgiltiga längder. Voices är däremot snygg, mestadels luftig och melodisk elektronik som bitvis är riktigt bra. Det är dessutom ett album som gör att jag kommer att gräva mig åtminstone ett år tillbaka i tiden och kolla upp CLDRVRS/Coldreavers 2009-alster.

Ja, och ta reda på mer om vem eller vilka som döljer sig bakom namnet. Och om ”Russian Federation” överhuvudtaget är skivbolaget eller om det, som jag misstänker, bara är landsbeteckningen på en osignad artist.