Studsande housebeat. Vackert vemodiga stråkar. Strawberry Rainbow.

Klart att det är japansk soulhouse med en sån titel. Vad annars?

När de värsta fördomarna lagts åt sidan – fördomar som målar alla tankar på japansk populärmusik i mangafärger med Hello Kitty-attityd – är det bara att konstatera att japanerna i princip är bäst på att förvalta New Jerseys garagearv. Mötet mellan housemusiken och soulen. Jag har sagt det förut och kommer förmodligen få säga det många gånger till: vill man hitta den här housemusiken är det bara till att bege sig till Japan.

Detsamma gäller om man vill hitta några av genrens största – och för det mesta amerikanska – röster. Japan.

I en genre som lider mer av bokstavskombinationsdiagnos än någon annan är det förstås på många sätt fullständigt självmord att stå still.

Kanske är det just det som fått Masanori Morita, Noboru Abe att måla med en betydligt bredare pensel än vad jag är van vid. Faktum är att det jag kommit att förknippa Studio Apartment med nästan är i minoritet. Istället är det en mörkare ljudbild som möter mig på senaste albumet – ett album som kort och gott har titeln 2010. Det är en ljudbild där strippat och avskalat mörker möter rytmer från den afrikanska kontinenten. Så som det kan låta när namn som Jerome Sydenham, Dennis Ferrer eller svenske Tiger Stripes bjuder upp till deras inre dansgolv.

Det är här New World studsar mellan väggar av stråkexplosioner. Det är här som Your Words blir ett äktenskap mellan mörkt suggestiv house, en melodislinga som hämtad från en 303-samling och den afrogitarr som Bob Sinclar satte på housekartan. Det är här som M.A.Y. blir en duett mellan en sequencerbasgång och ett mörkt, hamrat piano – som dessutom hinner med ett vackert jazzpianobreak. Och det är här som prathousen i I Want U 2 Move bara är en tidskapsel från genrens rötter.

Det är långtifrån dåligt. Tvärtom. Men det är inte lika inbjudande innerligt och melodiöst som Studio Apartment skämt bort mig med tidigare. Det är framförallt rätt långt, på flera sätt, till det makalösa albumet People to People (en av 00-talets 50 bästa skivor). Det blir så väldigt tydligt när Studio Apartment dansar bort tillsammans med Miho Fukuhara, med tonartshöjning och allt.

Nu betyder inte det att det finns magiska stunder även när Studio Apartment är lite vassare i kanterna. När Marc Evans (en av få lite mer namntunga gäster den här gången) kliver in bakom micken förvandlas Serenity till gospelhärlighet lika maskinellt avklädd som filmiskt ödesmättad. Men ändå. Jag kan inte låta bli att föreställa mig hur det hade kunnat låta – i en People to People-skrud.

För bäst av allt blir 2010 när Studio Apartment bjuder in Christa och svenskfärgade Rasmus Faber. Tillsammans förvandlar de Help Me Out till makalöst vacker och stråkkvartettsindränkt blåhouse. Med några försiktigt droppade pianotangenter, som helt på egen hand stannar världen för bråkdelen av en sekund, kastas vi sedan ut i precis det som Studio Apartment gör allra bäst: musik att leva för.

En perfekt avslutning på ett album som hade kunnat vara så mycket mer.