Pop the Glock är fantastisk. Helt igenom fantastisk.

När Pop the Glock dök upp 2006 lät den inte som något som någon hade gjort tidigare. Det var stenhård antihiphop i samma stall som Ying Yang Twins Wait (The Whisper Song), med Uffie i en maskinduett med sig själv omgiven av pistolskott.

”Uffie’s banging” var bara förnamnet.

Så här fyra år senare är det ingen, inte heller i laguppställningen på Ed Banger Records, som gjort något ens i närheten liknande. Problemet är att inget som Uffie har gjort själv heller varit i närheten lika sprudlande briljant.

När jag till slut tog mig tid att lyssna på Sex Dreams and Denim Jeans visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Självklart hade jag gärna tagit emot en enda lång Pop the Glock-fest, men insåg att det förstås inte fanns på kartan.

Och på pappret har Uffie med sig ett riktigt intressant samarbetsteam, albumet har i stort producerats av Mr. Oizo (för alltid mest ihågkommen för en docka), Mirwaïs (en av Madonnas mest intressanta parhästar) och Pop the Glock-Feadz.

Det är väl bara att konstatera att jag blev rätt besviken på slutresultatet.

Problemet med Sex Dreams and Denim Jeans är att den skärpa, i musik såväl som i text och vokalinsats, som finns i Pop the Glock är som bortblåst. Istället blir det rätt trötta beat, oinspirerade ljud och, tyvärr värst av allt, en Uffie som inte riktigt verkar närvarande. Det blir blasésång som gissningsvis är tänkt att vara cool, men som bara känns tröttsam. Det funkar på sina ställen, ska medges. Jag gillar tyngden och doften av mittåttiotals-hiphop i MCs Can Kiss och First Love med sin Words-F.R. David-sampling (även om överautotuneringen förstör – någon som också händer på fler ställen på skivan). Bland låtarna som funkar finns också två av Mirwaïs produktioner: Illusion of Love, med Matt Safer från åttiotalsklassiska The Rapture, och kanske framförallt ADD SUV, som landar mitt emellan Pop the Glock, Fade to Grey och Lady Gaga. Men det förtas nästan av att Mirwaïs också står för titelspåret med sitt försök att låta sextiotalspop som sextiotalspopen lät när den gjordes i början av nittiotalet (när jag inser att den samplar Velvet Underground förstår jag varför jag inte gillar den).

Men ”gillar” i ovanstående fall begränsar sig just också till ”gillar”. Det är inget som orkar längre än ”okej”.

Men så sluts albumcirkeln med avslutande Ricky. Helt plötsligt får Feadz och J-Mat, som också knåpade ihop Pop the Glock tillsammans, ett beat som känns både snyggt och angeläget. Och dessutom får Uffie ett bett i sin rapattack som saknats albumet igenom – ända sedan inledande Pop the Glock.

Även om inte heller Ricky är i samma klass som albumöppnaren så visar den att Uffie kan om hon bara fokuserar. Kan hon se till att skaffa sig lite roligare medarbetare nästa gång, eller åtminstone se till att de nuvarande tar sig i kragen, så kan Uffie säkerligen göra riktigt intressanta saker.