Det här bandet har krupit sig på mig. Jag har läst om dem lite här och lite där och när jag såg att de var med på en skiva till tidningen Rock Sound var jag tvungen att få höra dem. Bright Eyes fast punk var det några som hade sagt. Kul tänkte jag, det låter […][...]

Att storbolaget Sony väljer att släppa en samling nu när Bad Religion valt att återvända till moderetiketten Epitaph kommer inte som någon överraskning. Det är inte långt till tanken att Sony gör det för att krama lite fler ören ur den del av bandets katalog man har rättigheterna till. De passar dessutom på nu när […][...]

Jag fick en kompis att spela låten Northern City på en klubb förra helgen. Inte för att hon spelar dålig musik (det gör hon inte), utan helt enkelt för att jag ville att alla skulle få höra det här årets hittills bästa låt. Jag trodde alla skulle börja svettas ymnigt och le brett liksom jag […][...]

The Hellacopters är ett flitigt band. Sedan de startade 1994 har de spelat in och släppt över 120 låtar. Inte ens hälften av dem har hamnat på de fyra albumen. Många har vi varit som slitit vårt hår för att singlarna tagit slut fortare än det gått att beställa ett exemplar. Nu kommer därför den […][...]

Jag vet inte om det ska erkännas, men jag hade aldrig hört Doktor Kosmos innan ”Evas Story”. Sent ska syndaren vakna, men jag vaknade ock sökte mig bakåt i historien. Tillbaks till kassetten ”Doktor Kosmos och Starlightjournalen” år 1994. Där i Gävle började doktorns anföranden. Rätt mycket av Doktor Kosmos skull nog kunna betecknas både […][...]

David Fridlund och hans kompisar har på For All Happy Endings målat upp en något mörkare, mer frustrerad värld än vi har hört tidigare; ibland accentuerad av mer larm och oväsen. Samtidigt bjuder de på mer kusligt gladlynt svängjazz. Den rätt egna lågmälda melankolin som andra tycker är hämtad från den nya vågen av alternativcountry, […][...]

Det är inte lätt att göra den här typen av rock i Sverige 2002. Särskilt när jag som recensent hellre jämför bandet med nutida svenska band än creddiga glamband från 1970-talet eller 1980-talets glammiga halvpudlar. Jag skulle kunna skriva något om att de har snott minst två Kiss-prylar rakt av, eller att de är stora […][...]

Den trio som utgör The Convocation of… är inte helt lätt att kategorisera. Eller för den delen beskriva. Något som är skönt så länge jag bara ska lyssna på bandet, men när måste skriva om deras nya skiva är det inte lika roligt. Rytmsektionen, bas och trummor, påminner mig om Don Caballero. Främst trummorna som […][...]

Jag hade precis förträngt hur mycket jag önskade mig en hel skiva med David & the Citizens. Nu kan jag knappt vänta till mars. Att jag börjar bli otålig igen beror inte egentligen på själva singeln Pink Evening (Send Me Off…). Det är snarare så att de två låtarna mest av allt får mig att […][...]

Tidigt fick jag höra att Division of Laura Lee skulle låta som bland annat Shellac, Union Carbide Productions, Soundtrack of Our Lives, Drive Like Jehu och Strokes. Och pop. Kanske nåt från Creation. Jag blev nyfiken, men tog inte jämförelserna på så stort allvar. I skrivande stund lyssnar jag på Mono av Icarus Line. Det […][...]