Det är inte lätt att göra den här typen av rock i Sverige 2002. Särskilt när jag som recensent hellre jämför bandet med nutida svenska band än creddiga glamband från 1970-talet eller 1980-talets glammiga halvpudlar. Jag skulle kunna skriva något om att de har snott minst två Kiss-prylar rakt av, eller att de är stora fans av New York Dolls, men det är de knappast först med.

Dagar då jag är välvilligt inställd till Maryslims musik kan jag beskriva den som en skiva mellan ”Total 13″ av Backyard Babies och ”Payin’ the Dues” av The Hellacopters. Skapligt sällskap, men sorgligt nog är musiken vid lite eftertanke inte alls spelad med samma attityd.

Ska något snott bli till något eget måste man som band tro att det man gör är det enda rätta. Att det man gör kommer från en själv. Annars faller det hela något platt. Och det är precis det som Maryslims glampunk till största del gör. Det låter på något sätt lite lamt.

Det finns några låtar på skivan som håller hög partyklass, men bara ett fåtal som kommer upp i till de nämnda svenska kollegornas. Jag hoppas att det till viss del beror på omständigheter och att bandets låtar växer live.