Den trio som utgör The Convocation of… är inte helt lätt att kategorisera. Eller för den delen beskriva. Något som är skönt så länge jag bara ska lyssna på bandet, men när måste skriva om deras nya skiva är det inte lika roligt.

Rytmsektionen, bas och trummor, påminner mig om Don Caballero. Främst trummorna som spelas med Damon Che-liknande frenesi. Gitarrspelet är meckigt, stökigt och inte sällan rejält fuzzat. Sången är sparsam. Ibland punkig, ibland loj och knarkig.

Slutresultatet, albumet Pyramid Technology, låter som att det är inspelat av Don Caballero på semester i slutet av 1960-talet med medlemmar från Fugazi, Sebadoh och Sonic Youth. Tillsammans med en påse svampar och analog inspelningsteknik.

Låtarna är genomgående långa och det är lätt att vaggas in i de utdragna, ofta instrumentala partierna som efter en stund sätter sig och blir skönt monotona. Livekänslan gör det hela än mer njutbart. Sången tillför alltid när den är med. Den är inte bara med för att den måste. Avvägningen mellan de olika partierna, sången, de meckiga partierna som aldrig blir hjärngymnastik och de utdragna lite mer psykedeliska delarna är gjord med fingertoppskänsla. Tonie Joys förkärlek för gitarrsolon kan visserligen bli något tröttsam.

Min enda anmärkning på låtarna är att de inte har tillräckligt med egen identitet. Jag får inte komma så nära som jag vill. Jag lyssnar och lyssnar. Njuter och gungar med. Men jag blir sällan sugen på att höra en viss låt. Det skulle i så fall vara för att få höra en speciell del av en låt, eller ett speciellt sångparti.