Jag vet inte om det ska erkännas, men jag hade aldrig hört Doktor Kosmos innan ”Evas Story”. Sent ska syndaren vakna, men jag vaknade ock sökte mig bakåt i historien. Tillbaks till kassetten ”Doktor Kosmos och Starlightjournalen” år 1994. Där i Gävle började doktorns anföranden.

Rätt mycket av Doktor Kosmos skull nog kunna betecknas både som allvar och som skämt, eller som de själva uttrycker det allt är på låtsas och på riktigt. Så långt är det mesta kul och viktigt. Så släpps albumet ”Cocktail” 1996. Utan tvekan aningen apart från bandets övriga material.

Nog blandar gärna Doktor Kosmos olika språk, men detta är den enda skivan helt på engelska. Och visst är det så att Doktor Kosmos rätt ofta skämtar och är ironisk, men med Cocktail vet jag varken ut eller in.

Det låter Doktor Kosmos, om än inte så sofistikerat. Det är gamla synthar som rockar på i förinspelad takt. Men det skiljer sig åt i att rätt mycket är instrumentalt, och det finns inte någon direkt tråd. Låtarna känns ofta rätt lösryckta och utan tillhörighet, dessutom är de i lite för stor grad instrumentala (så roligt är det inte att lyssna på en PSS-11 i två minuter). Jag greppar helt enkelt inte syftet eller känslan med skivan.

Egentligen borde nog Cocktail få ett underbetyg, men det finns saker som höjer upp den över godkändgränsen. För det första att bara ge ut en skiva med helt konstiga låtar på synth med helt intetsägande texter måste betraktas som kyligt under 1990-talets andra hälft. Låtar med titlar som ”Krazy Negroes Eating Magic Mushrooms Watching TV Clapping Their Hands When Harold Lloyd Appears at the TV-screen Crying Heavily” ger ju status av världsklass. Dessutom är Doktor Kosmos också här politiska på sitt underfundiga sätt i exempelvis ”Don't Look at Photographs” och ”Yes It Is Many Times You Doubt on the Human”.

Helheten är dock oförståelig för mig. Jag har förmodligen inte intellektet att förstå denna blandning av James Last, musikskolans synthgrupp, Chemical Brothers och bossakungen Astor Quartz.