”Hey… are you OK?” Nej, faktiskt inte. Jag trodde jag hade somnat. Det är inte förrän nu, halvvägs in i albumet, som det börjar hända något. Det är inte förrän nu som musiken börjar jävlas lite. Göra väsen av sig. Inte bara flyta förbi. Det är först nu som några av de tretton musikerna börjar […][...]

Den här skivan har legat i högen ett tag. Den försvann bland amerikanska rockband och saloontypsnittet gjorde inte sitt för att lyfta fram den. Jag dömde boken efter omslaget och när jag börjar lyssna är det till en viss del rätt. ”Folk och rövare i Kamomilla stad” – ja. Teatraliskt – ja. För många spår […][...]

Jag lyssnar på Christian Kjellvander för första gången sedan ”Songs From a Two-Room Chapel” kom och något halvår efter det. ”Faya” dyker upp vid samma årstid som debutskivan gjorde, men tre år efteråt, med en tydlig pekpinne att ”nu går du inte ut mer i år, nu är det höst, regn, rusk och whisky i […][...]

Jag har inte lyssnat på St. Thomas sen ”I'm Coming Home”. Den är så enkel och skruvad i sin falsettsång att den blir hemtrevlig. Men trots korgossesvänget på ”Take a Dance With Me” och ”Oh I Have Left the Ground” kändes det som Thomas Hansen inte passade in nånstans förutom på hyllan. De söta texterna […][...]

När jag såg The Decemberists förra hösten var jag mest irriterad över hur publiken behandlat Lou Barlow som strax innan ursäktande och hopkrupen runt sin gitarr framfört ett gäng låtar inför en suckande och väntande publik. Det var inte förrän The Decemberists stod på scenen som de amerikanska skolungdomarna lyfte blicken från den medhavda kurslitteraturen. […][...]

Senast jag såg Rosie Thomas på scen gjorde hon reklam för sina hemsydda påsväskor som hon sålde efter spelningen. I randiga knästrumpor försökte hon i ett mörkt hörn ödmjukt kränga gräsligt mönstrade fågelbon till handväskor. Hennes alter ego Sheila dök oannonserat upp för att hjälpa till. Affärerna verkade gå dåligt men albumen sålde desto mer. […][...]

Jag har semester och sitter på ett berg i norra Värmland. Min mobiltelefon har ingen täckning och jag känner mig ensam trots sällskapet. Vi får in ettan och ibland även tvåan, fast med lite sämre bild. En bil hörs genom skog, skog, skog på en halvmils avstånd. En räv solar sig på gräsmattan och vi […][...]

”You come here looking for some essential truth about the south or some spiritual revelation. You're not gonna find it, unless by accident or by grace.” Jim White kastar in en 150-kilos betong-Jesus i bakluckan på en handmålad Chevy Impala och ger sig ut för att hitta den amerikanska söderns själ. Den själ han vänt […][...]

Det är nästan höst och tekoppsskivorna anfaller. Gigantiska hästtäcken som skymmer solen. Det är elakt. September som är så fint. De kunde vänta till november. Eller januari. Eller för att citera Shooting John från Helsingborg. ”Giving up hope. Man, it seems to be in fashion this year. And who am I not to follow you?” […][...]

Under femtio år ska Sufjan Stevens ge ut en skiva för varje amerikansk stat. Med tanke på den ambitionsnivå han satt genom ”Michigan” och ”Illinois” tror jag inte en sekund att han lyckas. Vill han däremot testa ett marknadsföringstrick så har han lyckats. Det senaste verket, nummer två i ordningen med geografiska skivor, är ett […][...]