När jag såg The Decemberists förra hösten var jag mest irriterad över hur publiken behandlat Lou Barlow som strax innan ursäktande och hopkrupen runt sin gitarr framfört ett gäng låtar inför en suckande och väntande publik. Det var inte förrän The Decemberists stod på scenen som de amerikanska skolungdomarna lyfte blicken från den medhavda kurslitteraturen. Efter medeltidsmässan i Portland, Oregon hade bandet bytt till rutiga skjortor och var ungefär lika illa klädda som publiken. Jag hade tidigare slölyssnat på bandet när tillfälle gavs men aldrig läst texthäftet eller sett bakom marschtakten och tamburintanten. Spelningen gjorde mig inte mer intresserad. Främst var det publikens fel. Vi gick innan det var slut.

Ett år senare växer ”Picaresque” fast i cd-spelaren. Jag visste inte att jag hade saknat Mark Morriss så här mycket. Det är ”16 Military Wives” jag får lyssna på tills bröderna Morriss försök till comeback landar i slutet av oktober. Förutom Neutral Milk Hotel-tendenserna (jag hör ”Two-Headed Boy” både en och tre gånger på skivan) skulle bandet kunna hämta ut ett EU-bidrag större än Mike Scotts läderkeps. The Decemberists är så mycket mer karg skotsk klippa än The Waterboys nånsin varit. In a good way.

Vill Colin Meloy kalla sig världens bäste textförfattare så är det ok med mig. Berättelserna tar så totalt över musiken att jag inte kan läsa något samtidigt som jag lyssnar. Att cykla utan ”The Sporting Life” eller ”We Both Go Down Together” i lurarna blir omöjligt och när jag slutligen gör det får jag punktering. ”Picaresque” är som en Tim Burton-film i fiskartröja. En bröderna Grimm-saga. Det är kallt och rått och ensamt samtidigt som kitteln hänger över elden, Meloy berättar och The Believer lyssnar och gör anteckningar.

Popstampet och dragspelet kan jag bortse från. Nästa gång The Decemberists står på en scen i närheten skippar jag förbandet och går direkt på varmrätten.