Senast jag såg Rosie Thomas på scen gjorde hon reklam för sina hemsydda påsväskor som hon sålde efter spelningen. I randiga knästrumpor försökte hon i ett mörkt hörn ödmjukt kränga gräsligt mönstrade fågelbon till handväskor. Hennes alter ego Sheila dök oannonserat upp för att hjälpa till. Affärerna verkade gå dåligt men albumen sålde desto mer.

”When We Were Small” från 2002 är ett fantastisk album och ”Only With Laughter Can You Win” är en lysande uppföljare, även om musiken tappat viss charm från debuten och känns betydligt mer allvarlig och nästan högtravande. Det kan ha med den där kyrkan att göra.

I gigantiska Minnie Mouse-pumps är steget för kort till en tråkigare och mer tillbakadragen Rosie Thomas i gräddfärgad, tantig spetsblus på ”If Songs Could Be Held”.

Thomas berättar en löst sammanhållen historia genom sina tre Sub Pop-album. På ”If Songs Could Be Held” får texterna stå tillbaka för ett dyrare sound från amerikanskt sjuttiotal. Och det är inte ens särskilt snyggt. Duetten med en sömnig Ed Harcourt är visserligen intressantare än både Julio Iglesias och Bobbie Gentrys versioner men det räcker inte särskilt långt. I alla fall inte till ”Red Rover” med Sam Beam.

”Pretty Dress” har allt det som är Rosie Thomas. En historia om röda stövlar, prinsar, tårar och en alldeles bedårande, personlig röst. Men av den Rosie märks inte mycket. Då och då tittar hon fram. Som bakom pianot i ”Death Came and Got Me”. Eller i sorgliga ”Guess It May”.

I en ny stad och med nya musiker har Thomas distraherad spelat in uppföljaren till ”Only With Laughter Can You Win”. Jag gillar ansatsen. Men det blev fel. Go home, Rosie!