När Clem Snides ”Early Home Recordings: Volume 1″ såldes till överpris i ett dassigt pappersomslag förra året var det på något sätt början till slutet. Inte för att Clem Snide uttalat att man tänker lägga av men rent kreativt så känns det som om det länge barkat utför och nu mjölkas det ur hyllorna innan […][...]

På fyra år gamla ”Daybreaker” höll Beth Orton hov tillsammans med William Orbit, Ben Watt, Johnny Marr, The Chemical Brothers, Jim Keltner, Ryan Adams och Victor Van. Bland annat. Albumet var spretigt och framför allt ett rejält dyk från ”Central Reservation” som släpptes 1999. ”Daybreaker” måste kommit till i tillfällig hybris uppkommen i chansen att […][...]

Debutalbumet från 1999 kastade Conrad Lambert högt mot stjärnorna men han fångades upp i trädtopparna och försvann. Från Sony/Epic, Glastonburyfestivalen, ”Eastenders” och bästa kompis med Coldplay till ingenstans alls. Ut genom dörren, som Vashti Bunyan, och sen blev det tyst. Sju år senare dyker han upp från en lägenhet i Yorkshire med albumet ”Loveheart” fyllt […][...]

Efter att Isobel Campbell träffat Mark Lanegan i Glasgow, i samband med en Queens of the Stone Age-spelning, började hon genast skriva melodier för ett samarbete. Lanegan hade berättat hur mycket han tyckte om Campbells musik och Campbell såg ett givande samarbete framför sig. Låtmaterial bollades över Atlanten och till slut fanns material till ett […][...]

Det är synd när all uppmärksamhet kring ett album handlar om en halvdan version av the Traveling Wilburys ”Handle With Care”. Det finns så mycket annat på ”Rabbit Fur Coat” som borde ge den uppmärksamhet. Samtidigt är ju en version av en känd låt som samlar gräddan av folk- och indieeliten i USA ett idiotsäkert […][...]

När Klas Hermansson ylar ikapp en trummaskin över ett par keyboardackord glider den perfekta fyllan på plats lagom till sista dansen. Den lulliga dansen avtar och ”The Winter Will Take Us All” landar efter fyra låtar i en vevande croonersång på ”LAST4EVER”. Ut tonar en psalm som likt ”Tell No One About Tonight” förälskat tar […][...]

I början av december tyder ingenting på att det snart är dags för snöslask, tumvantar och bjällerklang och när ”Summer Storm” landar i brevlådan känns det fullkomligt logiskt. Precis som om det vore nån skillnad på vinter och sommar. Skivan bli liggande ett tag eftersom jag är säker på att den har kommit fel. En […][...]

Jag förstår direkt, i öppningsspåret ”All the Angles”, varför Minneapolis City Pages utnämnde Robert Skoro till ”Artist of the Year” bara en månad efter att debuten ”Proof” kommit ut. Hans musik är perfekt anpassad till alternativ collegeradio och lagom känslig och djup för att kunna petas in i vilken ungdoms-tv-serie som helst. Är det här […][...]

För att vara en studiomusiker är Kip Boardman ovanligt slarvig. På första skivan lät han sina hundar tassa runt och välta mikrofonstativ samtidigt som inspelningen pågick. Till andra skivan ”Hello, I Must Be…” har han fortfarande inte börjat lägga någon större möda vid texterna. Det är ”cracks in the walls”, ”hear the children singing” och […][...]

Redan första spåret, ”Misunderstood” från ”Being There”, prejas ut i ett perfekt kontrollerat kaos. Precis så överintelligent, korrekt och känslosamt som spåren som till största del täcker dubbeln ”Kicking Television” framförs på albumen ”Yankee Hotel Foxtrot” och ”A Ghost Is Born”. Sex överjävliga musiker står på hemmaplan i Chicago, fyra kvällar i sträck, och samlar […][...]