Jag lyssnar på Christian Kjellvander för första gången sedan ”Songs From a Two-Room Chapel” kom och något halvår efter det. ”Faya” dyker upp vid samma årstid som debutskivan gjorde, men tre år efteråt, med en tydlig pekpinne att ”nu går du inte ut mer i år, nu är det höst, regn, rusk och whisky i stora glas”, vilket känns sådär lagom spännande. Men för att vara en singer-songwriterskiva i den välplöjda americanafåran känns det faktiskt nästan spännande att lägga i ”Faya”, dra på myssockorna och vänta på att det ska börja klia på hakan när skägget börjar växa. Såna överraskningar får jag som tur är inte. Kjellvander har varit över Atlanten och hälsat på under tiden som gått sedan tvårumsskivan men inte har han tagit med sådär väldigt mycket hem till skånska slätten som han inte tagit dit förut. (Förutom ännu en träig Townes van Zandt-cover till singeln ”Drunken Hands”.) Istället låter det snarlikt debuten men betydligt fastare, jämnare, lugnare och.. eh.. manligare.

”Faya” dyker upp samtidigt som The Cardigans släpper albumet ”Super Extra Gravity” och The Band har nämnts trekvarts miljon gånger i dagspressen den senaste månaden, både på grund av ”A Musical History”-boxen och The Cardigans släpp. Inte för att ta upp The Band i samband med Kjellvander men Nina Persson har definitivt tagit med sig hela The Band-paketet från ”Super Extra Gravity” till skolan där inspelningen av ”Faya” gjordes. På duetten ”Roaring 40's” låter hon mörkare och argare än den skönsjungande Kjellvander som låter ovanligt mjuk. Som om båda försökt närma sig varann och därmed siktat åt olika håll.

”Faya” är en skiva med så mycket helhet och koncept att jag inte når någonstans om jag inte bryter ner skivan, låt för låt. Den inledande instrumentala ”As It Were” är i min skalle det samma som introt i ledmotivet till tv-serien ”Zorro” fast jag vet att det inte är sant. Egentligen är ”As It Were” introt till ”Reverse Traverse Blues”, albumets ”Broken Wheels”. ”Drunken Hands” gör sig betydligt bättre i sällskap än ensam på scen som på singeln. Sällskapet på scen är en hel sättning som driver på tills bara Kjellvander är kvar och tar sig igenom ”Juanita” tillsammans med en såg och avslutar med att resa sig från den knarrande stolen, gå ut och stänga dörren. (Och därmed blev inspelningsmiljön redovisad.)

Kjellvanders mörka och stabila röst spricker ofta medvetet för att luckra upp stämningen och skapa liv. Om ”Chose the City” sjungits med en väldresserad countryröst hade då jag också valt att smita ut genom den där dörren. Om falsetten är en sökt effekt så hellre det än att jag ska börja leta motsatser till ordet lekfull eller handikappanpassa släden i cd-spelaren för extra bredbenta skivor. ”Drag the Dirt In” plockar upp det tappade tempot. ”Dreadful” tar ner det igen med körer, kyrkklockor och viskningar. De instrumentala partierna, ”As It Were” och ”Dreadful”, visar på så mycket mer än en uppluckrad americanafåra och ett skägg bränt av lägereldar när det skulle röras i böngrytan. Och ”Foreign Rain”, den står mest stilla. Så hopplöst enkel runt Kjellvanders röst och det behövs inte mer än så.

Sen hoppar jag över ”Silver & Blue Line” och går direkt på ”Roaring 40's”. För det är under ”Silver & Blue Line” jag kommer somna om jag går och ser Kjellvander live. Och se honom live känns det som om jag ändå kommer göra efter att ha hört skivan. Var var vi? ”Roaring 40's” ja. Om Kjellvander varit rädd att skrämma slag på Perssons spröda röst när hans basstämma sätter studion, eller den skånska skolan, i svajning så hade han inget att oroa sig för. Det är fantastiskt att höra Nina Persson krypa ihop och ta i från magen. Ingen spröd blond röst. Ok, indiangrejerna förstår jag mig inte på men hur Kjellvander och Persson följer varandra genom låten är inget annat än ren häxkonst. ”Faya” avslutas försiktigt med ”Union Lake” och sätter en varm känsla i kroppen. Eller så var det whiskyn. Det är oklart.