Det blev inte så mycket hela konserter igår. Ibland nöjer man sig med att bara vandra förbi, se någon låt, konstatera att det var dåligt, eller helt okej men inget man orkar stå och se ett fullständigt set med. Igår kikade jag således förbi You Say Party, We Say Die!, Joy Denalane, Ozzy och mina […][...]

Festival. Det var ett tag sedan nu. I ärlighetens namn måste jag erkänna att det är min debut på Hultsfred. Jag har hållit mig på Arvika. Rockparty verkade så… ungt. Och visst känner jag mig lite gammal. Jag har ont i nacken efter första natten i tältet, fastän jag fick ha det helt för mig […][...]

– Är vi verkligen så drogliberala att vi gillar det här? Kommentaren var min syster Malins, efter att jag introducerat henne för 1990s debutalbum Cookies. Egentligen tror jag inte att hon hade någonting emot musiken, men blev lite tveksam till trion McKeowns, McGaughrins och McMorrows knarkglada texter. Och ja. För ett litet tag kan jag […][...]

Jag vet inte om ni håller med mig. Men att somna till en skiva (inte på grund av den, men väl med den i högtalarna), vakna upp efter två timmars skön sömn och direkt bli uppretad över musiken som spelas känns inte som ett kriterium för att en platta är bra. Och då är jag […][...]

Loney, Noir. Jag borde ha en massa att säga om Loney, Dears nya album. Men Emil Svanängen, som han egentligen heter, gör mig helt blank med sina trettiotre minuters handklappspop och en röst som är ljusare än min. Kanske inte helt blank. Men för en gångs skull tar musiken överhand, framför allt tyckande. För Loney, […][...]

Förra veckans roligaste var inte Bloc Party på Cirkus, inte Pigeon Detectives på Cirkus Bar, inte Miss Li på Debaser Slussen, inte Doktor Kosmos med flera på Debaser Medis och inte Shout Out Louds och några till på Debaser Medis (det sistnämnda vet jag dock inget om, vi kom aldrig så långt att vi gick […][...]

Foto: Sebastian Hastrup Melankolisk pop och ett tätt sound. Salad Days har ingen stor publik än, men de är helt klart på gång. När jag fick deras nya ep blev jag nyfiken på vilka de egentligen är, så jag ringde upp och frågade. Det blev ett samtal med hela bandet på Linus mobiltelefon, inställd på […][...]

Fyra låtar. Det är vad Salad Days andra ep, som kort och gott fått namnet Salad Days EP 2, innehåller. Jag kunde önska fler, för jag gillar verkligen det jag hör. Vemodigt och melankoliskt kallar bandet själva sin musik. Och ja. Men inte på så sätt att jag börjar gråta när jag lyssnar. Det känns […][...]

Ja. Självklart har den här helgen, eller hela veckan, bestått till stor del av musik. The Mary Onettes, som jag nämnde förra veckan, hade en kort, intim liten spelning på Landet i onsdags, samma dag som nya skivan släpptes. De var tydligen lite nervösa för att det inte skulle dyka upp någon, men visst var […][...]

Jag tänkte först skriva att jag inte riktigt får grepp om Shout Out Louds nya skiva. Klart ett av de mest hypade albumen hittills i år, i alla fall i min värld. Det pratas lite här och där om dem, de har i Amerika signats på indiebolaget Merge Records, gratistidningarna har intervjuer, och tjejtidningarna likaså. […][...]