Redan i somras började jag tjata om första singeln från Club 8:s nya skiva. Whatever You Want var, och är fortfarande, trots att sommaren flytt sin kos, en perfekt sommarindiehit med sitt handklapp och sitt visslande. Glädjespridande pop, trots att texten inte är särskilt ljus om man tittar närmre. Men ändå – Whatever You Want […][...]

Jag missade danska Oh No Ono när de spelade på Hultsfredsfestivalen i somras. Missade och missade, det var nog ett ganska medvetet avståndstagande. Jag hade inte hört någonting av bandet, jag visste inte vilka de var eller vad de exakt gjorde för musik. Men av någon anledning ogillade jag bandnamnet. Och ja, trångsint som jag […][...]

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Timo Räisänen. Eller, fel. Jag tycker om honom. Men står det i relation till musiken, eller för att han är en charmknutte på scen, för att jag älskade och fortfarande älskar hiten Don’t Let The Devil Ruin it All eller är det så illa att jag […][...]

Los Campesinos!, som på intet sätt är spanska trots namnet, känns lite sådär tokroliga. Inte som ett plojband, men som ett gäng som gillar att driva med sig själva – både i pressreleasetexter och i sin musik. I den relativt långa biografitexten som finns på skivbolagets V2:s hemsida gör bandet sig lite smått lustiga över […][...]

Så, det kanske är dags. Sådär några månader efter att The Mary Onettes självbetitlade, av mig hyllade och älskade debutalbum, kom ut på Labrador så är det dags att recensera. Kanske gör jag det för att Tomas Lundström flera gånger varit på mig om det. Kanske har han varit på mig om det för att […][...]

Förra veckan befann jag mig utanför storstadens gränser. Jag hade unnat mig en veckas, nästan, ”ledighet”, och farit ner till Gotland. Långt från politiken i Almedalen och ungdomsfyllan i Visby. Hamra var stället som gällde. För en del av popsverige också, visade det sig. Åtta kilometer från Hamra tillbringade jag onsdagskvällen med en varm cola […][...]

Seth och Mike. Två creddiga killar som länge skrivit för andra. Nu har de slagit sina kloka hjärnor ihop, vilket resulterade i debutalbumet She’s About to Cross My Mind. Och det är mycket om just ”henne” på albumet. Hon är ond, hon kommer tillbaka i minnena, hon är deppad, hon är underbar, hon är manipulativ. […][...]

Som så mycket annat förvirrar Sleeping Beauty mig. Det första som hände när jag fick skivan på posten var att omslaget gjorde mig konfys. ”Embrace” stod det med stora, illgröna bokstäver på vit botten. Strax ovanför det, med svarta bokstäver, ”Sleeping Beauty”. Snyggt. Två fjärilar också. Mycket smakfullt. Men i min hjärnas villervalla trodde jag […][...]

”Åh. Eller Oj. Eller neej”, tänkte jag när jag ögnade igenom den talspråkliga pressreleasen för Park Hotell och såg att det var Mattias Alkberg som författat den. ”Jaså, detta är ett av hans skötebarn. Hmm…” Jag har lite problem med herr Alkberg, därav den något negativa attityden. ”Det är en slags hatkärlek”, som jag uttryckte […][...]

Så. Då har jag lämnat de småländska skogarna och anlänt hem till huvudstaden igen. Visst är Småland fint, men det går aldrig upp mot min dusch. För att inte tala om min egen varma säng. Just nu lyssnar jag på några väl valda låtar av Pet Shop Boys. Det var nämligen så gårdagskvällen slutade (i […][...]