Det blev inte så mycket hela konserter igår. Ibland nöjer man sig med att bara vandra förbi, se någon låt, konstatera att det var dåligt, eller helt okej men inget man orkar stå och se ett fullständigt set med.

Igår kikade jag således förbi You Say Party, We Say Die!, Joy Denalane, Ozzy och mina gamla favoriter Mando Diao. De sistnämnda är kanske ett av Sveriges snyggaste band, kände jag i alla fall under konserten, men jag tycker definitivt inte att de är så bra som när de var färska, första skivan hade släppts och jag såg dem på Södra Teatern i Stockholm. Kaxiga var de. Igår kändes det nästan som om den kaxigheten försvunnit.

Gårdagens bästa konsert, som jag såg i sin fulla längd (30 minuter?) var helt klart Juvelen. Ljudet var lite kasst till att börja med, men det artade sig. Publiken var som så ofta uppdelad på två – en på first row, dansandes och skrikandes, och en på back row, som tar det mer coolt. Jag stod och var cool. Men jag måste säga att Juvelen verkligen imponerade mig med sin scennärvaro. Jag har inte sett honom live förut och väntade mig en lite halvblyg kille som var glada att det var någon där och kollade, men blev glatt förvånad av attityden och självsäkerheten.

Och Mixtapes & Cellmates då? Jo, sent på natten fick jag med mig Mats att titta på dem på Stora Dans. Lite tamt, mycket av materialet lät alltför lika när det framfördes live, men helt okej. Kanske borde de lära sig av Juvelen och bygga upp sitt scensjälvförtroende en aning.

Idag blir det utropstecken med Fibes, Oh Fibes! och Säkert!, lite norskt med The Lionheart Brothers och lite klassiker med Manic Street Preachers och Pet Shop Boys. Och Shout Out Louds, som jag lovat.