– Är vi verkligen så drogliberala att vi gillar det här?

Kommentaren var min syster Malins, efter att jag introducerat henne för 1990s debutalbum Cookies. Egentligen tror jag inte att hon hade någonting emot musiken, men blev lite tveksam till trion McKeowns, McGaughrins och McMorrows knarkglada texter.

Och ja. För ett litet tag kan jag tänka mig att vara så pass drogliberal att jag accepterar låtrader som ”I’m here with my friends, I’ve been taking some drugs, it’s such fun we’ll be taking some more soon” eller ”Why don’t you try taking drugs again, you were never funnier than you were back then”. I det långa loppet kan man ju diskutera texters påverkan på dagens ungdom och så vidare och så vidare, men det är ovidkommande och fånigt i mina ögon. Textliberal, det är jag i alla fall alltid. Och hur som helst är Cookies ett alldeles för bra debutalbum för att slänga i papperskorgen på grund av politiskt inkorrekta texter.

Knarkiga. Kaxiga. Skotska. Sångaren Jackie McKeown och bassisten Jamie McMorrow kommer ursprungligen från glasgowska indiebandet The Yummy Fur, där Franz Ferdinands sångare Alex Kapranos för ett tag var medlem. Och visst finns det likheter med Franzarna i 1990s, även om de förra är lite mer städade och inte lika riviga. Musiken är i postlibertinsk anda, men till skillnad från både en hel del av The Libertines åstadkommanden och alla trista efterföljare är 1990s så mycket roligare. Och bättre. De är självklara i sin självsäkerhet, både musik- och textmässigt. När andra låten på skivan, See You at the Lights, drar igång med sitt inledande bababababapara fångar den mig direkt. Det är trallvänligt, rockigt och ironiskt.

Men det är också texterna som charmar mig, textlyssnare som jag är. Lysande oneliners levereras gång på gång, ibland rent nonsens. ”Get out like a blonde gets out of a car”, ”My cult status keeps me fucking your wife” eller ”Smoking too much weed now, I’m even scared of the telephone, and I don’t even got one”. Det är stundtals sexistiskt, småsint, egoistiskt och alltid överlägset. Men den humoristiska ådran lyser igenom och jag tror att 1990s tar sig själv på lagom stort allvar. Självdistans i all egenkärlek. Jag hoppas att de, låttexterna till trots, inte tar så mycket droger att de förvandlas till Pete Doherty-kopior.