Fyra låtar. Det är vad Salad Days andra ep, som kort och gott fått namnet Salad Days EP 2, innehåller. Jag kunde önska fler, för jag gillar verkligen det jag hör.

Vemodigt och melankoliskt kallar bandet själva sin musik. Och ja. Men inte på så sätt att jag börjar gråta när jag lyssnar. Det känns aldrig direkt sorgligt, och det får mig inte att känna mig nere i golvet, som annan musik kan. Snarare är det, trots vemodet, lugnt tröstsamt. Jag flyter med i de vackra gitarrslingorna och Mattias Svenssons självklara röst, som passar så otroligt bra till musiken.

Att jag bara flyter in i det kanske också har att göra med att Salad Days tycks ha en förkärlek för längre låtar, alla förutom den första är över fem minuter (visserligen går en precis över gränsen på sina 5.01). Texterna är ingenting jag tänker på väldigt mycket (fastän jag då och då sjunger med) förrän jag kommer till raden ”I love you from my shoes to above” som av någon anledning alltid får mig att reagera. Så enkelt, men så fint.

Rak, men kanske inte alltför enkel pop med fina gitarrer och sköna basslingor, det är vad Salad Days är. Och jag tror att poppubliken skulle kunna älska dem.

När jag pratade med dem förklarade de att skivan ska lyssnas på i bilen, på en väg mellan Södertälje och Katrineholm. Bilmusik är alltid bra, och att köra till en skiva är ett bra kriterium på att den är bra. Men jag skulle ännu hellre lyssna på Salad Days när jag ligger i sängen på söndagsmorgonen. Jag hoppas att det kommer en fullängdare snart. Så jag kan ligga och dra mig riktigt länge och bara låta Salad Days ta bort all söndagsångest.