Jag vet inte om ni håller med mig. Men att somna till en skiva (inte på grund av den, men väl med den i högtalarna), vakna upp efter två timmars skön sömn och direkt bli uppretad över musiken som spelas känns inte som ett kriterium för att en platta är bra. Och då är jag inte ens den som vanligtvis är sur och grinig när jag vaknar. Redan då blev jag lite tveksam till svenska Streetwaves debutalbum The Pleasure To End All Pleasures. Och efter åtskilliga lyssningar är jag det fortfarande. I helvaket tillstånd.

Det hela börjar bra. Whatever Is Available Will Be Your Next Step, skivans första låt, är en blyg, försiktig, nästan gråtmild ingång, där Jon Bergströms rockröst samtidigt kan göra det hela till någonting mer än en sömnig godnattsång. Fint, tänker jag. Lovande. Överraskad blir jag när spår två, Dark Years, är en energisk baktaktsdänga där Bergström ömsom trycker, ömsom spottar ut orden. Det är snabbt, det är rockigt och skrikigt, men jag värjer mig och vill helst trycka vidare till nästa låt. För i mina öron väcker det mest irritation.

Och så fortsätter det. Energi, kraft, attityd, stundtals punkigt á la The Hives och The (International) Noise Conspiracy. Brunstiga mansskrik i kör, brunstiga mansskrik solo, stundtals härliga, stundtals enerverande gitarrslingor och då och då baktakt. Rock, rakt upp och ned.

Jag vill inte verkligen inte avfärda Streetwaves helt och hållet. Även om jag tycker att The Pleasure To End All Pleasures är ojämn och rent ut sagt lite jobbig här och var, så har bandet en viss charm och de lyckas att inte vara Arctic Monkeys-tråkiga, som så många andra. Att framkalla irritation hos en sovande recensent, det är väl också en prestation?