1980 och Motörhead släpper ”Ace of Spades”. 1981 och Ozzy släpper ”Diary of a Madman”. 1982 och Venom släpper ”Black Metal”. 1983 och Exciter släpper ”Heavy Metal Maniac”. 1984 och Mercyful Fate släpper ”Don't Break the Oath”. 1985 och Probot släpper ”Probot”. Eller… eh, vänta nu. 2004 och Probot släpper ”Probot”. Men det är sak […][...]

Du åker till Florida för att dö. I USA finns det en sedan länge nedärvd sed att de äldsta personerna i varje samhälle gör en sista resa till The Keys, iklär sig de ceremoniella pastellfärgade skjortorna, vita kepsarna och byxorna med linningen strax under armhålorna. Sedan dör de, bland lottokuponger och bingobrickor. Florida. Döden. De […][...]

På sätt och vis önskar jag att Jens Lekman kunde varit lite mer som George Stark. För er som inte behärskar kommersiell skräpkultur, kan jag berätta att George Stark är ett ondskefullt alias till Thad Beaumont, huvudpersonen i Stephen Kings roman ”Stark” – precis som hans egen pseudonym Richard Bachman kom att kallas ”en Stephen […][...]

”Allt mer och mer obönhörligt frågar man efter avsikten och planmässigheten i vad som göres eller säges, så att helst inte ett ord ska falla på måfå – det är bara författaren till den här boken som har tvingats gå motsatta vägen, ut i det ändamålslösa.” Själva antitesen till Karin Boyes ”Kallocain” illustreras med varv […][...]

När Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm skulle regissera Marius von Meyenburgs pjäs ”Det Kalla Barnet” på Dramatens Lilla scen sade han på presskonferensen att hans uppgift var att föra in den tyska humorn i Sverige. Som om vi inte redan fått nog av den. Tysk humor stavas Running Wild, tysk humor stavas Stefan Raab (”Wadde Hadde […][...]

Gay pride-festival 2003 och någon säger: - Jag tycker det är härligt att bögarna vågar visa vad de känner och att de inte behöver känna sig underlägsna. Jo, ni läste rätt och, jo, det står 2003 överst. Med ett språkrör som Joel Gibb och en nationalsång som ”The Man That I Am With My Man” […][...]

Jonas är heterosexuell. Han kör en Volvo 245, solar inte solarium och saknar kroppsbehåring på bröstet. Ändå hyser han en sjuklig fascination för Julio Iglesias. Väck Jonas mitt i natten och han kan på rak arm rapa ur sig åtminstone femton Bregott-titlar med den fashionable spanjoren som man måste ha, komplett med albumtillhörighet och utgivningsår. […][...]

Paul Heaton är efterbliven. När alla andra diskuterar punkfunk-trenden, Fiddys vara eller icke vara eller bara vad som är det nya svart, så vandrar Paul Heaton omkring i sin alldeles egna lilla värld, där tiden inte är en dag äldre än 1989. Åh, så jag älskar Paul Heaton! Förra gången jag försökte sprida mitt evangelium […][...]

Bobs kvinna har lämnat honom för en annan kvinna. Så han gör vad alla män gör i sådana situationer. Han packar ryggsäcken och luffar genom Europa, hack i häl på sin amoklöpande libido, dricker espresso på varenda café på hela kontinenten, brottas med sexuell frustration och existentiella frågor och är bara allmänt svartsynt. Detta är, […][...]

Jag är inte säker, jag kollade aldrig med Honom sist vi talades vid, men jag är rätt övertygad om saken: Gud har tagit sin hand från singer/songwriter-genren. Nu får alla sparka på singer/songwriter-genren. Det är något fult att vara singer/songwriter. De ondskefulla tevefåtöljerna säger att alla singer/songwriters är själviska och egocentriska och omogna och att […][...]