På sätt och vis önskar jag att Jens Lekman kunde varit lite mer som George Stark.

För er som inte behärskar kommersiell skräpkultur, kan jag berätta att George Stark är ett ondskefullt alias till Thad Beaumont, huvudpersonen i Stephen Kings roman ”Stark” – precis som hans egen pseudonym Richard Bachman kom att kallas ”en Stephen King utan samvete”.

George Stark blir till slut så dominerande att han börjar ha ihjäl folk på diverse utstuderade sätt – George Romero regisserade filmen, det säger väl allt – och till slut måste han själv dö lika spektakulärt: hundratals sparvar sliter honom i stycken och tar tillbaka hans själ dit den kom från.

Jag betvivlar att omständigheterna var lika dramatiska när Jens Lekman förpassade Rocky Dennis till den sista vilan. Faktum är att Rocky Dennis, i alla fall musikaliskt, är precis lika foglig som Jens Lekman. Det måste vara det enda dokumenterade fallet av schizofreni där någon utvecklar två identiska personligheter.

Ja, jag var – och är – upp över öronen i ”Maple Leaves”-EP:n och dammsög varje hörna av nätet efter de vid det här laget mytiska mp3:orna, så det känns på sätt och vis betryggande att ”Rocky Dennis in Heaven” består av exakt samma hjärtekrosscrooners och samplingsmontage som sina föregångare.

Men samtidigt borde Jens Lekman ta sig i akt.

- Jag är mer för kvantitet än kvalitet, sa han i en intervju i Södra Dalarnes Tidning. Jag gillar inte den klassiska Kent-grejen där man ska släppa ett tolvlåtars album vart tredje, fjärde år.

Om tio år kommer han ha släppt tjugo skivor, säger han.

Risken finns att om han fortsätter efter sitt inarbetade koncept så kommer folk att mättna, tröttna, börja gräva sina egna små gruvtunnlar i underjorden, kanske händer det just i detta nu.

För sjutton, Stephen Merrit skrev ju sextionio unika låtar på samma tema – det mest uttjatade och banala temat i lyrikens historia, ej att förglömma – så mitt investerade hopp i unge herr Lekman är långt från grundlöst.

Bara det inte tar honom tjugo ”Rocky Dennis in Heaven” till dess.

Men så länge han fortsätter bära upp sina cocktailseleganta Richman-pastischer med samma typ av ordrika, underfundiga och referenstunga texter, så ska jag inte tjata.

På ett tag.