Du åker till Florida för att dö.

I USA finns det en sedan länge nedärvd sed att de äldsta personerna i varje samhälle gör en sista resa till The Keys, iklär sig de ceremoniella pastellfärgade skjortorna, vita kepsarna och byxorna med linningen strax under armhålorna.
Sedan dör de, bland lottokuponger och bingobrickor.

Florida. Döden.
De två hör samman som häst och vagn.
Inte konstigt att Floridadöds är ett sådant vedertaget begrepp inom dödsmetall.

Malevolent Creation, Monstrosity, Cannibal Corpse, Nile, Morbid Angel och – Deicide.

Deicide var inte först, men ett tag var de störst – andravaxet ”Legion” är än idag den mest sålda dödsmetallskivan genom tiderna – och även om det brusat på frekvensen mellan Glen Benton och Satan på sistone, så har Deicide alltid varit kompromisslöst ondskefulla.

De har dock aldrig gjort någon hemlighet av missnöjet med husetiketten Roadrunner – som bytt ut King Diamond, Sepultura och Obituary mot Nickelback, Killswitch Engage och Murderdolls – och de tre senaste skivorna har alla varit framhastade halvmessyrer för att komma ett steg närmare uppfyllande av kontraktet.

Och nu är det gjort.

Nya bolaget är Earache – vars glansdagar förvisso också ligger i backspegeln – men man verkar trivas och ”Scars of the Crucifix” är det bästa man avlat fram sedan, tja, ”Once Upon the Cross”, men det säger i och för sig inte så mycket.

Den största nyheten är inte att Hoffman-bröderna plötsligt ser ut som tonårsfreaks med konstiga piercingar och rakad skalle, utan att de hittat de högre växlarna igen. De tunga, midtempo-malande gitarrerna från ”Insineratehymn” och ”In Torment in Hell” har tvingats bort av gammat hederligt mangel och Steve Asheim får piska skinn på ett sätt som han inte gjort sedan ”Satan Spawn the Cacodemon”.

Vid mikrofonen gruffar Glen Benton på efter sedvanlig mall, gästspelet hos Vital Remains har inte färgat av sig det minsta och det närmaste man kommer experimenterande är användandet av dubbla röstpålägg – de gälla skriken i kontrast mot avgrundsdjupt growlande, men herregud, det introducerades i dödsmetall ungefär samtidigt som blastbeatsen.

Kontentan är ändå att Deicide känns piggare än på länge, och man lyckas blanda upp de blixtrande tremolo-attackerna med mer baktunga melodier precis som på – just det – ”Once upon the Cross”. De båda skivorna känns väldigt nära besläktade och det hela är bevis på en enda sak.

Ondskan dör aldrig. Inte ens i Florida.