Bobs kvinna har lämnat honom för en annan kvinna.

Så han gör vad alla män gör i sådana situationer.

Han packar ryggsäcken och luffar genom Europa, hack i häl på sin amoklöpande libido, dricker espresso på varenda café på hela kontinenten, brottas med sexuell frustration och existentiella frågor och är bara allmänt svartsynt.

Detta är, i korta drag, vad Terry LaBans seriealbum ”International Bob” handlar om.

Det är även vad bob hund alltid handlat om: frustrationen, rastlösheten, världen genom ett gräsrotspolitiskt skynke.

Att Bergman Rock från början hette International Bob – samt att man på ”I'm a Crab”-EP:n döpte tredje spåret till just ”International Bob” – är alltså ingen slump. Liksom Imperiet och det där bandet från Eskilstuna före dem, skall alltså hundarna söderifrån nu vidga sina försäljningsmässiga vyer genom ett engelskspråkigt album.

- Fast det är stor skillnad, sa Johnny Essing i en intervju. Vi har varit lite mer fria och har släppt på reglerna för hur bandet ska låta.

En sanning med modifikation.

För även om det elektroniska breder ut sig mer över bandets musikaliska spektrum – avslutande spåret ”Nordic Dep” är ett meditativt elektrokrautmarathon – så hör man fortfarande lite Pixies, man hör lite Eggstone, någon hör Di Leva. Och ja, det är samma vindögda keyboards, samma twangiga gitarrer. Och så Thomas Öberg då, givetvis.

Men där han i bob hund kan Creuff-finta upp svenska språket på läktaren med gipsade löften och utrealiserade själar, så är han betydligt mer inrutad när det gäller engelskan. En textrad som ”Home is the place to be/I swallowed the sea” känns på något vis alldeles för Jocke Berg-abstrakt för att den skall kunna slinka ner utan att vända ett par gånger först.

Ironiskt nog är ”I'm a Crab” bäst, en låt som skulle kunnat kliva rakt ut från låtlistan på ”Jag rear ut min själ”. Då väsnas det lite med gitarrerna och Öberg sjunger att han känner sig som en parallell jämfört med hennes framfusighet och i refrängen centrifugeras folkmassan framför scenen på Gröna Lund en sommar nära dig. Synd bara att det mesta är alldeles för anonymt för att beröra. Det är lite tomgångsrock med elektroniska ljudväggar där rappningen blottats och allt känns egentligen bara väldigt återhållet.

I förstasingeln ”Help the Band” sjunger Öberg till exempel, ”I have never been to Woodstock/maybe I'm too old for punkrock”.

Det är han givetvis inte.

Men i jämförelse med sina gängse musikaliska visioner är han i Bergman Rock helt klart ett steg närmare bilbingon och trivselkvällarna i kvarterslokalen.