”Allt mer och mer obönhörligt frågar man efter avsikten och planmässigheten i vad som göres eller säges, så att helst inte ett ord ska falla på måfå – det är bara författaren till den här boken som har tvingats gå motsatta vägen, ut i det ändamålslösa.”
Själva antitesen till Karin Boyes ”Kallocain” illustreras med varv efter varv på en aluminiumskiva, där varje spår – varje skåra – är en uttorkad flodbädd redo att fyllas av det mångskiftande flöde – kromblixtrande monokromt – vars enda slussar är hjärtklaffarna i själva essensen av det som borgar för god populärmusik. Likt livskraften cirkulerar i en torsos omlopp kretsar de karmosinfärgade tonerna kring ett matt, men stadigt pulserande fundament. I snäcklinjer vrider de sig i sin skruvkorksform och omsluter, innesluter, varandra, som populärmusikens i hjärtglöd djupt nedbäddade ripost på Higuchinskys ”Uzumaki”. Tonerna vrids i fiberoptiska kablar, mil efter ändlös mil av gummipackat kablage, över hav, land och genom ärtsoppsgrötig smog. Den injicerar likt den motsatta förgiftningsprocessen – avrättningen – en antikropp mot toxin och lägger postamentet för de murar som ingärdar all god popmusik från och med nu, en avgränsare i tidsflödet – där slussarna heter Play och Stop/Eject – ett Före och Efter – ett flöde av tankescheman iscensatta med stringensen hos en skalpellernas taktpinne. Subkulturens eget janusansikte, vars yta aldrig är reflekterande, men absorberande – assimilerande – i symbios – med sin omgivning, skuggan under dess vingar fångar upp influenser från de fyra senaste decenniernas populärkulturella skattegömmor. En aluminiumskiva som inkapslar själva grundtesen i det sofisto-experimentialistiska teoremet och samtidigt utgör motpol till de riktlinjer som på den litterära griffeltavlan nedtecknades av Karin Boye 1958.