EXISTENSMINIMUM är bäst när han är tyst. När han är tyst och istället belägrar sin Korg och jobbar ihop med de resterande nio personerna i bandet – som i ”Jag tog din hand” – så fogar man samman slagverk, blip-blop, funkig bas och väsande blås snyggare än stenarna i Visbys ringmur, om jag tillåts den […][...]

HEATHER – ”Tangon” Indietangon är här! Om man blandar Laaksos bålgetingsfrenesi med svulstigt finskt vemod, så uppstår ljuv musik, vilket Heather är beviset för. Resten av EP:n ”Audiophile 24/96″ har jag desto svårare för (även om det är briljant att döpa en låt till ”Rocky Dennis”), men ladda gärna ner och motbevisa mig. FOXTOWN FIVE […][...]

JENS LEKMAN 19.15-19.45, Utomhusscenen Försnack: På förra årets Accelerator spelade lo fi-ikonen Daniel Johnston på en utomhusscen, vilket fick hans not- och texthäften att – till dennes stora förtret – hela tiden vända blad i vinden. Ungefär samma varmhjärtade medlidande kände jag när Jens Lekman (fast då hette han ju Rocky Dennis) skulle spela på […][...]

I Michael Winterbottoms Madchester-skildring ”24 Hour Party People” finns det en oerhört gripande scen där Tony Wilson (Steve Coogan) pratar om sitt minne av Ian Curtis: - This movie could all be about how Curtis was some dark lord of death and depression – but I want to show a scene of how I remember […][...]

I Kristian Petris och Jan Röeds dokumentär ”Tokyo Noise” skildras Tokyo – till en inledande kakafoni av elektroniskt brus och ekandet av trätrummor – som en kollisionspunkt mellan det gamla traditionella och den nya livsstilen byggd kring dagens hypermoderna teknologi. En psykoanalytiker i dokumentären pekar rentav på att det i Japan håller på att skapas […][...]

Tim Burton är en av världens bästa historieberättare. Nu ska jag förklara varför: Tim Burton berättar barnsagor. När det gäller att visualisera en värld man inte känt sedan puberteten stormade in i all sin fettglansiga verklighet saknar han idag motstycke i västerländsk film: det är trädtoppar som liksom höjer sig över en, varje skugga är […][...]

En gång i tiden var Dark Funeral det tuffaste bandet i världen. Tyckte Slipknot. Minns jag inte fel var det en nästan tårmild Corey som mottog ett promoex av begravningsentreprenörernas senaste platta tillsammans med en hälsning från Lord Ahriman. Det var till och med tal om att Slipknot skulle ta med sig Dark Funeral som […][...]

Irlandsromantiker ska man passa sig för. De anordnar Saint Patrick's Day-fester i kvarterslokalen där alla måste ha lustiga fyrklövershattar, de tycker att det är hör till att bli drängfull när man går på The Dubliner (”så gör dom på Irland ju”) och Van Morrison för dem kommer alltid vara ”Irish Heartbeat”. Förmodligen tråkar de ut […][...]

Oscar Wilde, ständigt denne Oscar Wilde. Oscar Wilde sa en gång att cigaretter är den perfekta typen av perfekt njutning – det är njutbart och det lämnar dig otillfredsställd. Och det är inte svårt, inte svårt alls, att på sin griffeltavla dra kritstreck mellan Wildes museringar kring cigaretter och Wildes tankar om kärlek. ”Kärlek är […][...]

1977 var det revolution. Punkrocken skulle blåsa ut det gamla och dammiga, meja ner och bygga upp från grunden på all skit som hade hänt. Så långt var allt bra. Cocksparrer var ett gäng grabbar från arbetarklassmområdena i Londons East End som gärna såg en förändring. Punken fick gärna spränga upp lite byråkratrövar och jaga […][...]