Oscar Wilde, ständigt denne Oscar Wilde.

Oscar Wilde sa en gång att cigaretter är den perfekta typen av perfekt njutning – det är njutbart och det lämnar dig otillfredsställd.

Och det är inte svårt, inte svårt alls, att på sin griffeltavla dra kritstreck mellan Wildes museringar kring cigaretter och Wildes tankar om kärlek. ”Kärlek är som nikotin”, för att nu citera Magnus Carlson.

I änden på samma linje – eller snarare någonstans vid tre fjärdedelar av dess längd – väntar Neil Hannon. Den musik han företräder har alltid representerats av en tidlös era med cigaretter i silveretuin, eleganta rökringar eller en tröst i ensamheten, smokingjackor och blasé Oscar Wilde-dandys à la Lord Henry Wotton. I filmen om Neil Hannons liv skulle huvudrollen spelas av Rupert Everett.

Att han inför ”Absent Friends” låter sig fotograferas i renässansmiljö är inte bara logiskt, det är direkt förutsägbart.

Redan i det inledande titelspåret kontemplerar Hannon med en dry martini stödd på vita handskar:

”Oscar Wilde
Was a lonely child
He fought and won acceptance from the world
They smiled, they laughed, they praised
They drove poor Oscar to his grave”

Sättet på vilket djupaste kärleks- och livsbekymmer skildras med putslustiga fyndigheter är så klassiskt Wilde att jag höll på att skriva Morrissey. Vilket ännu klarare tydliggör banden dem emellan.

Lägg därtill de vackraste, lyxigaste, mest storslagna orkestreringar, stråkar, stora horn, stråkar, en banjo, stråkar och en elegant framskissad kalkering av Scott Walkers röst på den tiden Scott Walker inte slagit över helt och ”Tilt” kanske bara var något som dök upp i dåliga drömmar.

”Absent Friends” är den Fågel Fenix som rest sig ur askan av ett band som egentligen alltid bara var Hannon. Divine Comedy bildades 1989 som en gitarrbaserad trio, men som är fallet med de flesta andra grupperingar där de övriga medlemmarna bara är undgänglig fernissa åt bandets kärna och geni är det till slut bara huvudpersonen kvar.

2001 kom ”Regeneration” som var ett sista, kippande Radiohead-andetag innan Divine Comedy åter försvann ner i glömska. Hannon åkte i tre år runt på turnéer och spelade akustiska låtar, låtar som sedan skulle viras in i de sirligast utsmyckade symfonimattor och bli ”Absent Friends”, en sedvanligt elegant, dräpande charmig och verbalt fulländad historia om människor som gör varandra illa:

”I woke up the next day
All alone but for a headache
I stumbled out to find the bathroom
But all I found was her, wrapped around another lover
No longer, then, is he our mutual friend”
- ”Our Mutual Friend”

Då och då sticker han även in små absurda inslag av komik, som i den Morrissey-minnande ”The Happy Goth”, en förförande liten historia om en gotflicka som egentligen mår bra, men försöker gömma det bakom obstinat pubertetsbeteende och sminkmasker: ”She wears Dr Martens and a heavy cross, but on the inside, she’s a happy goth”.

Så varför, i dessa tider då Stephin Merritt och Jens Lekman plundrar media torra på hyllningsord för bitterljuv croonerpop, behöver vi Divine Comedys teatrala poser och spetsfundiga lyrik?

Givetvis behöver man inte titta längre än till Oscar Wilde för svar:

”The world is a stage, but the play is badly cast.”