JENS LEKMAN
19.15-19.45, Utomhusscenen

Försnack: PÃ¥ förra Ã¥rets Accelerator spelade lo fi-ikonen Daniel Johnston pÃ¥ en utomhusscen, vilket fick hans not- och texthäften att – till dennes stora förtret – hela tiden vända blad i vinden. Ungefär samma varmhjärtade medlidande kände jag när Jens Lekman (fast dÃ¥ hette han ju Rocky Dennis) skulle spela pÃ¥ Borders showcase pÃ¥ Kägelbanan i höstas (eller var det vÃ¥ras)? Omringad av branschfolk skulle den märkbart nervöse Lekman framföra ”The Cold Swedish Winter”, men hann knappt avsluta raden om Lou Reed i ”Blue in the Face” innan han skakade uppgivet pÃ¥ huvudet med slutna ögon och sa, ”Nä, det här gÃ¥r inte”. SÃ¥ han spelade en annan lÃ¥t.
Det har blivit ett otal spaltmeter och framträdanden sedan dess, sÃ¥ även om lo fi-charmen kanske försvunnit sÃ¥ fÃ¥r man istället softa till calypsorytmer (”Happy Birthday, Dear Friend Lisa”) eller Night Keys-lÃ¥nade strÃ¥kattacker (”A Higher Power”)

LÃ¥tar att gapa efter: ”Julie”, ”Black Cab”, ”Do You Remember the Riots?”.

THE GO! TEAM
20.30-21.15, Utomhusscenen

Försnack: PÃ¥ Ã¥ttiotalet blev det – i fotspÃ¥ren efter ”Poltergeist” – populärt med kackiga skräckisar om andeväsen som kunde ta vilka föremÃ¥l som helst i besittning, frÃ¥n kylskÃ¥p till tandställningar. The Go! Team lÃ¥ter som om Fan själv flugit i din radioapparat och spelar alla stationer pÃ¥ AM-bandet – samtidigt. Det är Ã¥tminstone fyra-fem lÃ¥tar pÃ¥ gÃ¥ng hela tiden. Eller som de själva beskriver det: ”Lo-fi block parties, Sonic Youth playing Jackson 5, DIY car chases, distorting to tape, red limiting the levels. Putting the disco into dischordant.”
Kläm in ett The Avalanches någonstans där också så har du en rätt bra bild.

LÃ¥tar att gapa efter: ”Junior Kickstart”, ”Ladyflash”, ”Panterdash”.

WILCO
21.15-22.15, Münchenbryggeriet

Försnack: Jeff Tweedy skulle kunna vara konstruerad. Ett rockjournalistiskt onaniobjekt, bilden av den plÃ¥gade konstnären som i kommersiell motvind hela tiden vägrar vika sig. Trots att han fastnade med fingrarna i pillerburken. Trots att svängdörrarna in och ut ur bandet roterat flitigt. Trots att skivbolaget kliade sig förvirrat i huvudet och vägrade ge ut den cut up-odyssé pÃ¥ kortvÃ¥gsradions vÃ¥gor som var bandets förra platta, ”Yankee Hotel Foxtrot”.
Som givetvis blev bandets största försäljningsframgång någonsin.
Det lÃ¥ter inte sÃ¥ lite som en Uncut-pÃ¥hittad Askungesaga, men skriver man en lÃ¥t som heter ”Nothing'severgonnastandinmyway (Again)” sÃ¥ är det en programförklaring som plattar ut alla frÃ¥getecken med en Ã¥ngvält.
Likt en ”No Depression”-genrens Christopher Columbus har Jeff Tweedy, sedan de bildades ur askan Uncle Tupelo 1995, med järnhand styrt Wilco-skutan ut mot de orekognoscerade omrÃ¥dena pÃ¥ countryböljan, tills dess ramar lösts upp i ett konturlöst töcken. Nya plattan ”A Ghost is Born” är ett försiktigt paddlande längs samma rutt, med flirtar Ã¥t sÃ¥väl Stereolab som Neil Young; elektronisk krautpop i möte med ljuv countryrock.

LÃ¥tar att gapa efter: ”Monday”, ”I am trying to Break Your Heart”, ”The Late Greats”.

BLOC PARTY
21.30-22.15, Fylkingen

Försnack: ”Hej, vi heter The Rapture och vi kommer frÃ¥n New York!”
SÃ¥ presenterade sig Fagerstas punkfunkare CDOASS pÃ¥ Popaganda-festivalen. I kölvattnet av DFA-teamets skulpturer av vit punk och, öh, vit funk – eller: hur Gang of Four och Public Image, Ltd blev !!! och Liars – sÃ¥ har indiediscoknuttarna tagit en omvänd Mayflower-resa, frÃ¥n Amerikas östkust till Europa.
Och liksom kollegerna i Franz Ferdinand (som plockade upp bandet efter att fÃ¥tt deras demo skickad till sig) mejslar London-kvartetten Bloc Party ut en egen nisch av popstrukturerade danssjok med akademihattarna käckt pÃ¥ sniskan – pÃ¥ hemsidan citeras det Bertrand Russell och man för en egen essäsamling där styckena heter saker som ”Inside the Four-boy ensemble mystique” och ”As punk as Fleetwood Mac?”

LÃ¥tar att gapa efter: ”Banquet”, ”The Answer”, ”Staying Fat”.

U.N.P.O.C.
22.15-22.45, Utomhusscenen

Försnack: Tom Bauchop har tagit över Ryan Adams Eurobonus-kort. Det är svårt att dra någon annan slutsats efter att ha räknat frekvensen i hans Sverigebesök: han spelade på Popaganda, han spelade på Rundgång, han ska spela på Göteborgskalaset och samtliga tre stopp på Accelerator-vändan. Rätt tufft jobbat av någon som påstod att Popaganda-spelningen var hans tredje gig någonsin – den hårdast jobbande mannen inom skotsk lo fi-showbiz?
GÃ¥ta: hur mÃ¥nga gÃ¥nger kan man lÃ¥sa in Frank Black och Stephen Malkmus i Paul McCartneys sovrum och tvinga Beach Boys att bidra med svajig körsÃ¥ng frÃ¥n andra sidan sovrumsdörren? Svaret är givetvis 14, lika mÃ¥nga spÃ¥r som ryms pÃ¥ ”Fifth Column”.

LÃ¥tar att gapa efter: ”Amsterdam”, ”Beautiful to Me”, ”Come in”.

THE SHINS
23.15-00.15, Münchenbryggeriet

Försnack: Det finns musiknazister som pratar om ren och oren populärmusik och även om det är en vansinnig generalisering, så kan jag tillstå att det tillfällen då man kan prata om ren pop och det är när influenserna spänner över de fem B:na: Beatles, Beach Boys, Big Star, Byrds och Barrett. The Shins spelar ren pop – om deras musik vore kemi hade de varit någonstans mittemellan väte och helium på periodiska systemet: cleant, luftigt och snyggt.

LÃ¥tar att gapa efter: ”So says I”, ”New Slang”, ”Your Algebra”.

THE TOUGH ALLIANCE
00.30-00.45, This is our Music Stage

Försnack: När Djurgårdens tränare Zoran Lukic poserade i tidningen Café med ett baseballträ satte kulturkoftorna på DN i halsen – en av dem, kommer inte ihåg vem, skrev en artikel om hur fotbollshuliganer med sina slagträn trashat en restaurang de varit på en gång och att se Lukic var som att riva i gamla sår.
Det skulle vara kul att se samme skribent på en Tough Alliance-konsert.
NÃ¥gonstans mittemellan performancekonst och Frat Rock för det nya millenniet svingar sig Henning och Eric runt pÃ¥ scenen som tvÃ¥ kalenderpojkar för Zoovillage.com till ungdum after beach-electro. Ett slagträ över tangentbordet pÃ¥ alla Häpna-laptops därute – ”Beat on the Brat”, indeed.

LÃ¥tar att gapa efter: ”Take no Heroes”, ”Many Men”, ”Make it happen”.

VON BONDIES
01.00-01.45, Münchenbryggeriet

Försnack: ”Never forget about Motor City”, sjöng Martha & the Vandellas. Men ärligt nu, hur mÃ¥nga här orkade i Ã¥r bry sig om de garageband som tog examen frÃ¥n det Detroitska rockuniversitet 2001? Von Bondies mÃ¥ inom ett Ã¥r eller tvÃ¥ förpassas till glömskans vatten, men ”Pawn Shoppe Heart” var i alla fall ett sätt att gÃ¥ ner med flaggan i topp. Det är nog ingen tillfällighet att arrangörerna schemalagt deras spelning vid den tidpunkt dÃ¥ promillenivÃ¥n peakar – Von Bondies spelar den typen av rock som liksom gör sig bäst dÃ¥ omdömet ersatts av ”den-här-lÃ¥ten-är-fan-i-mig-den-bästa-som-nÃ¥nsin-spelats-in”-stadiet.

LÃ¥tar att gapa efter: ”No Regrets”, ”C'mon, C'mon”, ”Cryin'”.