I Michael Winterbottoms Madchester-skildring ”24 Hour Party People” finns det en oerhört gripande scen där Tony Wilson (Steve Coogan) pratar om sitt minne av Ian Curtis:

- This movie could all be about how Curtis was some dark lord of death and depression – but I want to show a scene of how I remember him.

Klipp till bilden av en stökig, rökig rockklubb där det är svårt att särskilja publiken från dem som står på scen (Warzaw och lite löst Factory-folk) och runt mikrofonen trängs en svettstänkande, glädjerusig skock personer – däribland Ian Curtis – och vrålar ”LOUIE, LOUIE” i kör.

Jag börjar nästan gråta varje gång jag ser den scenen.

För att den spegelvänder alla schabloner, för att den skiner som en 500 Watts halogenlykta genom Curtis becksvarta livsöde. Och kanske lite för att den – utan att skämmas – visar den laddning och eufori som släpps lös när man lirar rock i dess mest primitiva, rudimentära form.

Fraternity rock.

”Louie, Louie” var den utan tvivel största frat rock-singeln. Den är ledmotivet till hela genren. Låten har en egen hemsida (www.louielouie.net). Det finns rentav en Rhino-serie som ger ut ”Best of Louie Louie”-samlingar, alltså hela hyllningsskivor till ”Louie, Louie” där alla från The Sonics till Ike & Tina Turner gör sina versioner.

Den skapades av ett misstag.

Låten skrevs ursprungligen 1955 av Richard Berry, men när The Kingsmens ledare, Jack Ely, skulle instruera sina bandmedlemmar hur de skulle spela, så missförstod de helt – och vips, så hade en helt ny låt med en ny rytmstruktur skapats.

När folk pratar om rockmusik som hjärndöd och osofistikerad så är det oftast frat rock – eller dess avkomma, garagerocken – som avses. Fraternity rock är, som namnet antyder, musik för collegeskolornas brödraskapsföreningar. Keg party anthems – fyllekåt, högljudd, burdus och allmänt ostädad. Att gruppen The Swingin’ Medallions hade en medföljande dans som hette ”The Shag” säger väl det mesta.

Definitionen av frat rock kan ibland bli luddig. Frat rock är nämligen lika mycket ett sinnestillstånd som en musikalisk genre. Därför finns det samlingar som även innefattar mer oväntade val som ”Respect” med Aretha Franklin, Wilson Pickets ”In the Midnight Hour” och The Drifters ”Under the Boardwalk”.

Men det finns några enkla regler man kan följa:

För det första bör texterna ligga på en kroppstempererad IQ-nivå: alla skall kunna skråla med, oavsett promillehalt. Gärna ska den bestå av upprepade fraseringar. Trashmens ”Surfin’ Bird” eller Sam the Sham & The Pharaohs ”Wooly Bully” är typexempel på klassisk frat rock-lyrik.

Ett annat klockrent fall är hur Cannibal & The Headhunters försökte göra en cover på Rufus Thomas version av Fats Domino-klassikern ”Land of 1000 Dances”, men eftersom man försökte spela den ur minnet så blev man tvungen att ersätta de stycken man inte kom ihåg med ”la la la”-passager. Det räckte för att de skulle bli tillräckligt stora för att få öppna åt band som Beatles, Rolling Stones och Beach Boys.

En frat rock-låt måste dessutom ovillkorligen fungera som ett soundtrack till John Landis sluskrulle ”Deltagänget” (även om det, givetvis, är ”Louie, Louie” som får agera nationalsång i den filmen). Varje låt måste alltså kunna visualiseras med hjälp av ett togaparty, ett matkrig eller ett kapat karnevalståg.

Det är därför Springsteen på en sjuttiotals-bootleg spelar en cover på The Swingin’ Medallions ”A Double Shot (of My Baby’s Love)” och i försnacket säger, ”watch me move like John Belushi!”

Just Springsteen – och, ännu hellre, Miami Steve – var en flitig förespråkare av frat rock. På ”Cleveland ’78”-bootleggen inleder Springsteen ”Sherry Darling” – som med sin refräng ”I got some beer and the highway’s free/And I got you and, baby, you got me” egentligen sammanfattar det mesta med den här typen av musik – med att förklara sin kärlek till genren genom en kort genomgång av några hörnpelare (till exempel ”Farmer John” av The Premiers). Poängen, sa han, var att på frat rock-spelningar var alltid, alltid publiken mer högljudd än bandet.

Just The Premiers version av ”Farmer John” är bra exempel på detta. På konvolutet till såväl singeln som fullängdaren står det tryckt – i vitt på svart – ”LIVE”. Detta stämmer inte. Men för att få fram känslan av att befinna sig på en riktig klackarna-i-taket-skiva fixade man pålägg – massor av pålägg – av publikljud och skapade på så sätt illusionen att publiken var lika stor del av framförandet som bandet på scen.

När Vietnamkriget började blossa i kapp med de allt kraftigare motsättningarna inom samhället, fick frat rocken en allt viktigare roll. Den oborstade och ointelligenta rockmusiken blev ett sätt att rocka ur sig frustrationen – vilket även ledde till att den till slut genomgick förvandlingen till garagerock – men även att med en skvimpande budgetbärs i näven falla tillbaka mot den gamla tesen ”ignorance is bliss”.

Volymen stegrade, fuzzreglagen kördes i botten och det rastlösa fröet blommade ut i den vildvuxna garage-asfaltsdjungeln. Band som Knickerbockers, The Standells och ? & The Mysterians hamnade någonstans mittemellan – de brukar dyka upp på lika många nuggets- som frat rock-samlingar.

Den gemensamma nämnaren var att de alla stått i ett garage, lärt sig ackordet till ”Louie, Louie” och utbrustit: ”Dude, jag kan ju spela rock!”

Som med alla andra kulturer föddes frat rock som en motreaktion. I det här fallet var fienden självklar: han hette John Smith, hade två komma tre barn och två bilar i garaget i någon förortsvilla med vitt spjälstaket och en äppelpaj som svalnade på fönsterbrädet.

Det här var efterkrigstidens barn och de valde självmant bort ansvar, stadga och förnuft. De var rastlösa och de ville rocka som om det inte fanns någon morgondag – och vart någonstans om inte på college hade man möjligheten till detta?

Sagt och gjort, på de husfester som arrangerades var det alltid högljudd rock som spelades, låtar med så simpla strukturer att alla kunde spela dem. Man kunde alltså låta elever med någorlunda musikaliskt kunnande själva uppträda och därmed spara ölpengarna på att inte hyra in några band.

Dessutom blev frat rock ett verktyg i striden om den amerikanska topplistan. På sextiotalets första hälft dominerades denna av Englandsband – den så kallade brittiska invasionen – eller amerikanska band som försökte fejka en Liverpool-dialekt. Det var ”Wooly Bully” – en låt om sångaren Domingo Samudios katt – som blev den första att skapa en bräsch i den brittiska dominansen.

År 2004 är frat rock viktigare än någonsin. Vi lever i en tid då musikjournalister odlar frasiga skägg så att de kan klia sig och säga, ”Jag diggar verkligen det här konceptalbumet om sjöfart” eller, ”Jag diggar verkligen det här konceptalbumet där någon samplat en avloppsbrunn”.

Vi lever i en tid då musikstalinister uppfinner skällsord som ”rockism” och allt verkar kretsa kring Momus eller den senaste Zongamin-mixen.

Då känns det plötsligt ännu viktigare att omfamna alla ölfeta Blutos därute, att skruva upp volymen riktigt högt och skråla med stämbanden utanpå hjärtat och hjärnan någonstans under skosulorna, som i Underbeats ”Foot Stompin’”.

Därför presenterar jag nu en egen liten kompilation som jag helt i enlighet med genrens linje kallat ”Frat Brothers Rock Out! eller: Nu kan du också bli skitfull och dum i huvudet!”.

Avnjuts bäst i en kombination av 120 decibel och 2,7 promille.

Frat Brothers Rock Out! eller:
Nu kan du också bli skitfull och dum i huvudet!

1. The Premiers – ”Farmer John”
2. The Kingsmen – ”Louie, Louie”
3. Ernie Maresca – ”Shout! Shout! (Knock Yourself Out)!”
4. Swingin’ Medallions – ”Double Shot (of My Baby’s Love)”
5. The Champs – ”Tequila”
6. The Contours – ”Do You Love Me (Now That I Can Dance)”
7. Bobby Fuller Four – ”I Fought the Law”
8. Cannibal & The Headhunters – ”Land of 1000 Dances”
9. The Gentrys – ”Keep on Dancin’”
10. The Troggs – ”Wild Thing”
11. Paul Revere & The Raiders – ”Kicks”
12. Underbeats – ”Footstompin’”
13. Castaways – ”Liar, liar”
14. The Human Beinz – ”Nobody But Me”
15. The Surfaris – ”Wipe Out”