EXISTENSMINIMUM är bäst när han är tyst. När han är tyst och istället belägrar sin Korg och jobbar ihop med de resterande nio personerna i bandet – som i ”Jag tog din hand” – så fogar man samman slagverk, blip-blop, funkig bas och väsande blås snyggare än stenarna i Visbys ringmur, om jag tillåts den lokalpatriotiska metaforen oss exilgotlänningar emellan.

Annars är det rätt skönt att bara beskåda hans rörelseschema: öh, nu tror jag att jag klättrar mellan monitorerna, nu ska jag nog jogga på stället och nu ska jag stå och smeka mig själv som en kritvit Ja Rule.

En charmig spelning var det i alla fall, med skön replokalsfeeling där ljudet hela tiden svajade och ett par säkringar gick mellan två låtar (Först: ”Oj, en säkring har gått, så då kör vi den här lugna låten”. Sen: ”Äh, jag grejar inte den här låten, så jag tänker bara stå här och spela lite vackert”).

JENS LEKMAN må vara så kollektivt omkramad att man vid det här laget borde vara proppmätt på alla superlativ som strösslats över trubaduren. Men faktum är att det är Lekman som lyckas bäst av alla festivalens band med överföringen mellan skiva och scen och framförallt med att sila en helt annan essens i sina tidigare samplingstunga låtar genom en levande orkester.

”A Higher Power” har till exempel tänjts ut till en elastisk ballad, där stråkarna nu smeker istället för att hugga. ”Black Cab”, ”You are the Light” och ”Julie” förvandlas under den klarblå himlen till rena monument över allt som är blygsamt nobelt och distingerat.

BROKEN SOCIAL SCENE omges av en dimma. Och det är en beskrivning lika ordagrann som metaforisk: scenen är så insvept i torr-is att man bara kan ana blåssektionen när strålkastarna reflekteras i lite mässing eller då en trombon plötsligt sticker ut näsan ur sjoket.

Musikaliskt är de postrockigt svepande, lätt dimmiga, om ni så vill, för att sedan urladda i sköna våldsutbrott när man radar upp halvdussinet gitarrister som rockar ut som rena arkebuseringspatrullen. Tufft när det piskar, behagligt när det softas.

THE GO! TEAM är fel, så fel, av så många anledningar att det inte kan bli annat än, tja, rätt. Eller vad sägs om en sättning bestående av dubbla trumset, sampler, gitarr, John Lennons polisonger på bas (var killen stenad eller var han stenad?), blockflöjt, melodika och en brud som rappar på Hackney-dialekt?

Tillsammans joxas det samman till ett brötigt, bröligt ljudsjok som man skulle kunna separera till åtminstone tre individuella låtar och ändå få beats över till en dansgolvsetta. En råhet och, ursäkta klyschan, uppriktighet som av en anledning eller annan kändes väldigt ”Human Traffic”. Minus drogerna. Frånsett basisten.

WILCO kommer för Ola Andersson alltid att representeras av Status Quo. Det är otroligt synd. För Wilco för mig kommer att handla mycket om ”I am trying to break your heart” – med en Jeff Tweedy som förmodligen aldrig sett risigare ut och aldrig sjungit mer innerligt – filtrerad genom dammhöljda ljuslansar från en segnande kvällssol på andra sidan Riddarfjärden.

Själv påstår han att det är ”great”, att Stockholm knockar Göteborg (där man spelade dagen innan) och att publiken är väldigt ”gorgeous, very… white”, men det är – klart bakåt, pretentioner kommer – ur en synbart anfrätt själ han hämtar en desperat styrka och skönhet.

Låtar som ”Hummingbird” och ”At Least that's What You Said” känns till exempel som att de slussas ut ur en bröstkorg som aldrig kommer hålla tätt.

Kanske är det därför det sedan går som det går.

Sista kvarten börjar man nämligen flexa gitarrmusklerna i någon slags kroppsbyggarrock och det är givetvis då Ola kommer in i lokalen och, tja, jag ska inte försöka försvara det där, för jag är inte helt säker på att jag gillar det själv. Samtidigt som det är oerhört fascinerande, så är det svårt att emotionellt snärjas av deras trassliga, trasiga Crazy Horse-nervsträngar.

U.N.P.O.C. lyckades genom sin nästan påfrestande gemytliga ton mentalt inreda utomhusscenen till ett kuddrum utan dörrvakter. Charmigt gnabb, kassa vitsar, jovialiskt småprat – jag vet, det låter som rena Triple & Touch-fasonerna, men det funkade.

Fife-kollektivet bidrog med snygga bröderna Wilson-stämmor istället för samplingar och när sedan Lisa Milberg plötsligt gjorde oannonserad entré i vit kavaj och slog sig ner vid ett minimalt trumset i mitten på scenen, följd av halva Concretes på körsång och tamburin, så var det som en enda försäljningskampanj för mjuk och varm folkpop.

ROLIGASTE konversationen på herrarnas:
- Fan va schysst rock det var i år!
- Äh, vadå, ni har inte hört det allra bästa!
- Vadå, vilket är det?
- Rocket From the Crypt, där har ni allt!
- Men dom spelar inte i år?
- Nä.
- Jaha, håll käften då!

MEST IDIOTISKA hejaramsan:
”Snart är det Wilco, shalalala, snart är det Wilcooo, shaaaaaalalalala”
(Arty altcountry är den nya huliganhousen)

ELAKASTE publikkommentaren:
”Är det Håkan Steen? Är det Bert Karlsson? Nej – det är U.N.P.O.C.!”

SKUMMASTE frågan (återigen på herrarnas):
”Stor kuk – vilket band är du med i?”