Det finns, mig veterligen, bara två artister som påstår att de kan tortera folk med sin röst.

Den ene är Eilert Pilarm.

Den andra är Diamanda Galas.

När Galas – mogengothens svar på Magica De Hex – uppträdde på Södra teatern för några år sedan var det som att bevittna någonting mellan kabaré och exorcism och mitt mest bestående konsertminne någonsin. Den bild som för alltid har brännmärkt min näthinna, är bilden av hur den gängliga sångerskan sitter rakryggad, nästan oberörd, vid sin flygel och undslipper sig läten som skulle ha fått Linda Blair att gömma sig under täcket.

Hennes repertoar har alltid varit en meny av groteska psykospyor – 1991 års ”The Plague Mass” var en enda rödögd terapisession efter att brodern insjuknat i AIDS – men på ”Defixiones, Will and Testament” tar hon det slutgiltiga steget in i Sarah Kane-land: tortyr, ångest, folkmord – you name it. Skivan – en dubbel, för övrigt – är tematiskt baserad på det massmord av armenier som begicks av turkiska soldater under nittonhundratalets första hälft.

Den omtalade rösten – med ett osannolikt omfång på fyra oktaver – får agera instrument för dessa offer i långa, ordlösa svador – stundvis låter det som en Nina Simone som släpar sin själ över krossat glas.

Pretentiöst, teatralt, uppblåst?

Visst, men om det är ett problem så är du redan offside.

Att kalla Diamanda Galas prestationer för onödigt tillkrånglade är som att påstå att Jesus var en överambitiös snickare: när hon klämmer i med sitt patenterade vibrato måste det höras långt, långt bortom jordelivet.

En hyllning värd att dö för.