dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Be Good Tanyas: Chinatown
Chinatown (CD) The Be Good Tanyas
2003
Capitol/EMI
7/10

Häng trubaduren – häng honom högt

Lyssna

Sök efter skivan

Ni vet hur det är.

Man sitter på något rökigt ölhak där den kvinnliga bartendern har tatuerade underarmar och skriver ner sitt telefonnummer på servetterna hon ger dig. Eller så sitter man kring en lägereld på en fuktig sandstrand på norra Gotland och månen börjar just gå upp. Oavsett scenariot så är vad som händer härnäst lika väntat som det är oundvikligt.

Förr eller senare kommer nämligen någon påfrestande trubadur med uppmärksamhetsbrist att plocka fram en akustisk gura. Och börja spela ”House of The Rising Sun”.

Och istället för en bruten näsa eller ett knäckt revben får antagonisten ifråga hela församlingen att sjunga i kör om det där huset i New Orleans och gunga arm i arm som satt de i bänkraderna på Skansen. Det är vid sådana tillfällen alla borde ha denna platta i beredskap.

Det borde finnas ett slags ”House of The Rising Sun emergency kit” där det ingår ett knogjärn och The Be Good Tanyas ”Chinatown”. Så man kunde slå honom över huvudet och säga, ”Lyssna! Hör på nu, så här ska det låta! Hör hur Frazey Ford låter desperationen smyga sig in i texten, hör hur hennes förflutna hemsöker henne, hur det surrar runt i hennes själ som ett helt bo bålgetingar. Och lyssna på banjon! Hör hur den liksom knäpper och sprätter och försök föreställa dig att den ursprungligen inte skrevs för banjo – just det, det går inte!”

Och sen skulle jag triumfatoriskt binda fast den där trubaduren vid min häst och släpa ut honom ur stan längs huvudgatan.

För år tvåtusentre är bluegrass och gammalskolecountry något rumsrent. Man behöver inte längre smussla ner sina sentida Dolly Parton-plattor i någon dammig kartong varje gång det vankas besök. Man slipper trötta skämt om tandlösa gubbar i stråhatt som precis fått en systerson med sin fru. Okej, Steve Earles ”The Mountain” får nog tillskrivas ödet ”konstant förlagd”, men ni fattar.

Det är svårt att inte bli betagen av den här skivan. Ford låter som hon just glidit av barstolen på den lokala cantinan. Klockan är fem på morgonen, solen stiger upp bakom buskarna vid bergkammen och framhäver skoningslöst syltans alla skavanker, inklusive dess klientel. Hon tar mikrofonen och ömsom sluddrar, ömsom viskar fram sina bekännelser:

”And don't we all hover between apathy and compassion
fill up our days with so much distraction
it makes it easier not to see what we don't want to
but we all live here, we all live here”

Det är Cat Powers minimalistiska inramning. Med Cowboy Junkies avlägsna, nästan frånvända framtoning. Sensualismen hos Gillian Welch. Den varma produktionen, nästan analogt raspig, den sömndruckna stämsången. De tunna filtarna av akustiska instrument ovanpå ett trumljud så djupt begravt att det överöstas av de spruckna strängarna. Versionerna av ”House of the Rising Sun” och Towne van Zandts ”Waiting around to die” invävda helt utan skarvar. Och ingen har någonsin hört talas om ett ställe som heter Nashville. Väldigt strikt hållet inom ramarna och kanske inte särskilt vågat. Men med en giftig femme fatale-charm helt omöjlig att tycka illa om.

Så The Be Good Tanyas rider i sakta mak ut ur staden i soluppgången. Hopbuntade och släpandes efter sig i gruset har man Dixie Chicks. Spontant jubel utbryter bland lokalbefolkningen.

Och undertecknad är inte sen att stämma in.

Kristofer Ahlström

Publicerad: 2003-05-21 00:00 / Uppdaterad: 2003-05-21 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1996

20 kommentarer

Häng DJ:en istället…

André Oregistrerad 2003-05-21 00:06
 

Finfin recension, vet nu precis vilken skiva som ska ligga i handskfacket under Gotland -03. Minimera skadorna på trumhinnorna..

Nicke Oregistrerad 2003-05-21 00:09
 

brukade du gömma skivor när det kom besök, betyder det att du ibland kan ge ett lågt betyg bara för att pleasa popkidsen här. Men väl hemma så plockas crazy town, mel c och dire straits fram, du kanske tom har överstående skivor i andra fordral typ, psycho candy, splinter och elephant.

nu vet alla att du inte är så jävla på ändå, hur känns det? va? VA!?, mr.musikkännare. bah!

skivan verkar bra iaf.

Anonym Oregistrerad 2003-05-21 00:17
 

Tristare än Cat power.

arg skåning Oregistrerad 2003-05-21 00:20
 

bara bögar åker till gotland.

straight som fan. Oregistrerad 2003-05-21 00:46
 

Tacka vet jag Mafia: http://mafia.cheats4us.org/index.php?x=10437

el mako Oregistrerad 2003-05-21 03:48
 

Jag gillar Kristofers språk.

nils Oregistrerad 2003-05-21 07:14
 

än en gång denna ständiga sjua! är det ett virus kanske?

sjua? Oregistrerad 2003-05-21 08:16
 

Jaha, då var man en bög nu då, för jag ska nämligen till Gotland i sommar. Undrar hur min flickvän kommer att ta det?

Danne Oregistrerad 2003-05-21 09:03
 

Det här var en bra recension men tråkigt betyg. Det verkar som om 7 är det minsta tillåtna betyger kan man sätta.

Dr von Schnabel Oregistrerad 2003-05-21 09:41
 

jag vill ha en 5:a av 10.. snälla.

kotte Oregistrerad 2003-05-21 10:00
 

Och när kommer Front 242 – Pulse då?

Martin Oregistrerad 2003-05-21 10:22
 

Jag tycker att The Be Good Tanyas låter stört.

Fast musiken kanske är bra.

Jag såg Logh igår!

Vismut Oregistrerad 2003-05-21 10:53
 

En påfrestande trubadur med uppmärksamhetsbrist som spelar ”House of The Rising Sun”, får man faktiskt slå ner om man har lust.

T.T Oregistrerad 2003-05-21 11:08
 

Är det inte lite uttjatat att driva gäck med trubadur-stereotypen?

Det var dock skönt att få en bild av hur skivan egentligen låter.

Flanders Oregistrerad 2003-05-21 11:29
 

kan lokko så kan väl dsc. snart kommer steppdans-slaggen också

ian curtis Oregistrerad 2003-05-21 12:15
 

Vilken skribent DSC fått in. Snyggt skrivet, grabben!

Vän av Ordning Oregistrerad 2003-05-21 14:12
 

En av medlemmarna heter ju Parton i efternamn och i vissa av låtarna (de hon sjunger?) påminner sången litet om Dolly, är det en släkting, någon som vet?

Type-O Oregistrerad 2003-05-21 15:34
 

Vi vet inte hur det är!

Mera Krautrock!!! Oregistrerad 2003-05-21 23:05
 

jag verkar ju vara den enda här som över huvud taget har hört skivan och ja, jag kan instämma i att versionen av house of the rising sun borde vara den definitiva. den är komplett, vackert skakig och så orginell att man knappt känner igen den. sen är inspite of all the damage något av det bästa jag har hört ur en högtalare. väntar bara på att de ska komma till sverige.

Kajsa Oregistrerad 2004-03-05 19:50
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig