Egentligen vill jag inleda med att parafrasera Bukowski ur ”Postverket”.
Det hela började med ett misstag.
Ni vet, hela den biten. Men det kommer senare.
För egentligen började allt med tyskar.
Om man tänker efter så är det förvånansvärt mycket som gör just det.

I mitt fall handlade det om en kille som hette Ralf som drev ett fotostatkopierat fanzine någonstans nere i skogarna kring München. Kända som de är, tyskarna alltså, för sin kräsna smak kretsade allt i fanzinet kring germansk rock. Om det ljudmässigt kom ens inom ett ljusårs avstånd från det patenterade Kai Hansen-ljudet så publicerades det. Tyskofilin var total.

I ett och ett halvt år skrev jag för tidningen, Sweet Suffering hette den. Den blev senare ett webzine och sen lades den ner. Sen flyttade jag till London, men det är en helt annan historia.
Fast att jag såg Johnny Dowd spela på Borderline med Radiogram som förband måste nämnas, det är ju trots allt den bästa spelningen jag någonsin varit på.

Whatever.
Någon kände någon som läst min grejer, eller hört talas om dem, och inte långt senare fick jag ett telefonsamtal från redaktören på lokala morgontidningen.
”Jag har hört att du är musikskribent”, sa han.
”Nja”, sa jag.
Och så fick jag i uppdrag att skriva en grej om Springsteen i Globen.
Och kanske var det så det började.
På sätt och vis vill jag säga att det var så det började. För då skulle jag kunna citera Charles Bukowski.
Allting började med ett misstag, ni vet.
Well, sort of.

I alla fall.
Jag började skicka grejer till alla tidningar jag kunde tänka mig. Om någon någonsin försökt få in en fot i musikjournalistiken genom att skicka grejer oombedd till tidningar så vet ni att det är en rätt vansklig uppgift.
Med Outlook-papperskorgen full av storstadstidningarnas poetiskt utformade refuseringsmail medan man drömmer askungedrömmar om frilansjobb.
Visst.

Men.
Fram med Stora Klyschboken, sidan tjugosju.
Trägen vinner. Skam den som ger sig. Droppen urholkar stenen. Friskt vågat.
Och så vidare.
Så jag började skriva för Stockholms Fria Tidning.
Så jag började skriva för Groove.
Och så började jag skriva för dagensskiva.com.
Och det är väl ungefär där vi är nu.

Eller: ”tjugotreårig köttätare Neurosis-tatuerad med-0,9 cm Bob Dylan-samling som består av ”Time out of Mind” med Springsteens ”Nebraska” högst på piedestalen som en gång sålt Pharaoh Sanders-plattor till Henry Rollins som en gång blivit utkastad från en Dee Snider-konsert som alltid blir tårmild av Cowboy Junkies ”Misguided Angel” exilgotlänning som och nu kommer det viktiga ännu inte förstått storheten med Kent eller Jocke Berg.” Punkt.

Så. Det är jag.
För att citera Screamin' Jay Hawkins:
I don't care if you don't want me. I'm yours.
Right now.