Egentligen borde jag inte skriva någonting. Fan, jag behöver inte ens kommentera det. Corey Lee Granet i The Warlocks säger det så mycket bättre själv:

”Nothing's original, but the greats know that – it's what they put into it of themselves that's important.”
(ur brittiska musiktidningen BANG april 2003)

Här kunde min recension slutat. Kanske borde den det. Det känns ju som om hela andemeningen finns fångad i det citatet.

I dessa dagar, då allt redan är gjort och inget är nytt känns det som att det närmaste vi kommer invention är postmodernism.

I dessa dagar, då allt redan är gjort, pratas det mycket om arvingarna till den sömspruckna tron Jesus and Mary Chain lämnade efter sig.

Det pratas om The Raveonettes, det pratas om Black Rebel Motorcycle Club, det pratas till och med om Franke.

Och på sistone har det surrats mycket om The Warlocks.

Men man får inte glömma att vad bröderna Reid och en ung Bobby Gillespie gjorde var i stor del att plocka många av russinen ur den kaka som herrarna Cale och Reed knådade ihop redan på sextiotalet.

The Warlocks har säkerligen inte glömt det. The Warlocks är som en enda stor karta (ahem) över psykedelisk skrammelrock de senaste fyrtio åren.

På ”Phoenix”, septettens andra fullängdare, hittar man trubbig horserock från sextiotalet (Velvet Underground), introvert sjuttiotalstrippande (Can), rundgångstjutande åttiotalsflashbacks (Jesus and Mary Chain) och drönig kosmosrock från nittiotalet (Spiritualized).

Och under hela tiden har man legat med örat mot den kaliforniska myllan och lyssnat efter de historiska vingslagen. Klippt. Klistrat. Modifierat. Uppdaterat lite grann. Skivsamlingsrock med omsorg, med andra ord. Man har låtit bongen gå så många varv att det till slut blir svårt att urskilja vart influenserna slutar och det egna soundet börjar. Rökringar som går runt varandra, in i varandra.Och så vidare.

Somliga plakatbärare säger att droger ökar din kreativitet, öppnar nya kanaler och banor, medan andra påstår att droger snarare får dina tankegångar att bli irrationella och osammanhängande.

Albumet är faktiskt en manifesterad mix av båda argumenten. Plattan inleds med ”Shake the dope out”, den bästa låten som inte platsade på ”White Light, White Heat”, och avrundas med ”Oh Shadie”, en över fjorton minuters lång krautrocksspiralmaraton som kan få den mest tålmodige att utveckla akut DAMP. Mellan dessa poler stångas tungfotade fludderslingor (”Cosmic Letdown”), lekfulla tamburinsaluter (”Moving and Shaking”) och intetsägande tomgångsriffande (”Stickman Blues”), och utan att skämmas frammanar man det sena sextiotalets mest paranoida Jefferson Airplane-spöke och låter det genomsyra hela sjoket.

Att säga att du hört det förut är en underdrift som heter duga. Men det är övertygande.

”Phoenix” visar båda sidor av ett mynt, men argumenten är inte tillräckliga för att konvertera en icketroende.

Så vi låter glaspipan ligga kvar på hyllan, kids. Så länge.