Pretentionerna är alltid på topp när Cradle of Filth ska släppa en ny skiva. Storslaget och pompöst, det är så vi känner Dani Filth och hans kumpaner vid det här laget och varför bryta ett fungerande koncept?

Ytterligare just ett konceptalbum läggs nu till högen när ”Damnation And A Day” dyker upp på diskarna. Denna gång har den onde Dani fått sig en pratstund med Hin Håle själv och på skivan återges i sjutton stycken Bibelns historia sett ur Lucifers ögon. Frågan är om det går att sikta högre i black metal-kretsar?

Min första kontakt med bandet kom rätt sent, ”Cruelty And The Beast” var första plattan, ett chansköp mest för att kolla upp vad det var för något helt enkelt. Skivan har sedan dess prytt vinyltallriken ett antal gånger och fortfarande har jag inte tröttnat. Någonstans mellan då och nu falnade dock mitt intresse för Cradle of Filth något. Uppföljaren ”Midian” hade sina tillfällen, framförallt anser jag att Adrian Erlandsson överglänser Nick Barker på trumpallen, men i stort passerade skivan förbi obemärkt. Släppen därefter dök upp på löpande band. Samlingar med covers, nyinspelningar av gamla låtar och livealbum tilltalade mig inte, framförallt inte sen jag sett bandet på scen på Hovet tillsammans med Slayer, en konsert som var en stor besvikelse måste jag tyvärr säga.

När så ”Damnation And A Day” dök upp var jag måttligt intresserad, pompöst och överarbetat var två av mina första invändningar mot skivan. Att Cradle of Filth numera även huserar på majorbolaget Sony har inte setts med blida ögon inom scenen och tanken att ett mjukare sound skulle infinna sig har slagit mig både en och två gånger. Jag kan lugna alla som undrar att så inte är fallet.

”Damnation And A Day” är Cradle of Filth fast upphöjt i två. Det är mer av allt. Produktionen är hur svulstig som helst. Det är hela sjutton låtar på skivan, en skiva som klockar in på 76 minuter och 53 sekunder. För att utöka ännu mer används en 40 personer stark orkester och en 32 personer stark kör. Det sparas minsann inte. Jag kommer på mig själv med att tänka att om det någon gång skall göras en symfoni (en riktig alltså) av en hårdrocksplatta så kan ingen passa bättre än den här. Anledningen till att skivan trillar ner ett par pinnar betygsmässigt beror på att skivan tappar lite fart och intensitet fram emot slutet, samt de dragningar åt power metal-håll jag hör på gitarrerna, framför allt i ”Hurt And Virtue” och ”Mannequin”. Sådana tendenser bör hållas kort. Jag saknar även en del råhet som funnits med tidigare.

En invändning mot den här recensionen är att jag är alltför dåligt bekant med det tidiga materialet. Visst jag har hört låtar som ”The Principes Of Evil Made Flesh” och ”Malice Through The Looking Glass”, men jag kan inte säga att jag känner till skivorna. Jag har hört ”Dusk And Her Embrace” ett par gånger och den sitter fint, men egentligen har jag bara varit med sedan 1998. Vilket i och för sig är över halva karriären, jag har missat två fullängdare och ett minialbum. Men jämfört med materialet från ”Cruelty And The Beast” och framåt måste jag säga att ”Damnation And A Day” står sig väldigt bra. De farhågor om mjukare partier som fanns besannades inte och det är hundra procent Cradle of Filth fortfarande. Dani väser och skriker om vartannat, Adrian hamrar på fint bakom trummorna och avvägningen mellan keyboards och gitarrer känns lagom och genomtänkt. Även körerna sitter fint och jag kommer att tänka på filmmusik. Givetvis någon rulle i stil med ”Stigmata” eller ”God's Army”, men ändå filmmusik.

Gillar du Cradle of Filth tror jag att du kommer tycka om den här plattan. Har du inte hört dem tidigare kan detta även vara en tänkbar inkörsport. Låtar som ”Better To Reign In Hell” borde kunna tilltala de flesta fans av metal. Just nu är detta den bästa plattan med Cradle of Filth som jag har hört. Hur den står sig får framtiden avgöra.