Tja, egentligen var det väl ganska väntat. Fast ändå inte.

För om det är någon skiva som ska hyllas så är det givetvis ”Nebraska”. Jag kan inte nog bedyra den plattans betydelse och jag vet att många delar min övertygelse. Däremot är det kanske lite överraskande att valet inte föll på en mer kommersiellt gångbar skiva och framför allt en som kanske uppvisar en mer artistisk bredd, som exempelvis ”The River” eller rentav ”Born to Run”. Å tredje sidan är det ju väldigt inne med brustna hjärtan och spruckna gitarrer just nu.

Vad vi här är alltså ett helt album med hyllningar till de sånger som samsas på ”Nebraska”, plus ett par bonusspår i form av covers på låtar som spelades in under ”Nebraska”-sessionerna men som dök upp vid senare tillfällen. Och jag ska inte tråka ut er med de vanliga klagomålen gällande tributer. Ni vet, att det är för de insnöade och navelskådande, att det är mer för artisterna än för publikens skull och vad ska man med ett tributalbum till när originalet i princip är oöverträffligt?

Och så vidare.

Men. Det funkar faktiskt bra. Över förväntan, till och med. Främst för att man i samtliga fall – utom, möjligtvis, Hank Williams III, som får för sig att ”Atlantic City” ursprungligen var tänkt som redneck-version – försöker hålla sig till den ödesmättade stämning och atmosfär som omgav och genomsyrade ”Nebraska”. Desperationen, alienationen, känslan av en förestående självutplåning.

Därför funkar det bäst i de dämpade numren, även om det kanske är en väldigt feg utväg. Men faktum kvarstår att Chrissie Hyndes ödsliga ”Nebraska”, Dar Williams ”Highway Patrolman” och Ben Harpers ”My Father's House” alla är förträffliga versioner; att de sedan inte tillför mycket till förlagan är som sagt inte mycket att hänga upp sig på.

Vill man ha variation lyssnar man i så fall på Los Lobos saxofondrivna ”Johnny 99″ eller när Aimee Mann och Michael Penn faktiskt gör en riktigt snygg duett av ”Reason to Believe”. Eller, som tidigare nämnt, Hank III som slaktar ”Atlantic City” i ett anfall av storhetsvansinne – eller så tyckte han att ”Nebraska” (främst då ”Mansion on the Hill”, givetvis) flirtat lite för mycket med farfar Williams (som förmodligen vänder sig i sin grav över sonsonens musikaliska övergrepp).

Men den verkliga behållningen ligger i de sagda extralåtarna. Johnny Cash kliver in med en sådan oerhörd pondus att man sitter spikrak i soffan med en hållning som skulle gjort min mellanstadiefröken tårmild av lycka. Han gör ”I'm on Fire” och sätter den härjade prägel på det sätt som blivit kutym för Mannen i Svart på gamla dagar. Det är sprucken stämma och spruckna strängar och barytonmummel som taget från American Recordings-serien. Och bäst på skivan är faktiskt avslutande ”Wages of Sin”, en låt som i originalform inte såg dagsljus förrän på den stundvis överflödiga ”Tracks”-boxen. Här viker jag mig även och erkänner villigt, om än tvingad på knä, att Damien Jurado (missa för övrigt inte dennes album ”I break chairs” för din dagliga Springsteen-fix) och Rose Thomas vida överträffar förebilden i såväl desperation som ångest. Vad som i ursprungsform är en redan dyster iakttagelse av att styra någon med skuldkänslor i ett förhållande har förädlats och trubbvinklade bitar har svetsats samman för att skapa en historia där man inte är helt osäker på om berättaren faktiskt är så oskyldig som han vill framstå:

”I walk in the apartment, there's clothes thrown all over the place
You're crouched in the corner with makeup running down your face
I don't wanna believe what my heart keeps saying
You keep me on the line so you can keep me paying”

Jim Sampas, eldpersonen bakom projektet som även satte samman den inte alls lika lyckade Jack Kerouac-hyllningen ”Kicks, Joy, Darkness”, har förmått kompilera en samling som är både nära sin förlaga dock utan att riktigt nå samma nivåer. Men var det verkligen någon som trodde det?

Då så.