Så hörde jag en röst ur hopen. 'Tja, alla genier är ju fyllon!'
Som om det förklarade saken och fick den ur världen.
En till som sett för många filmer.

(ur ”Postverket” av Charles Bukowski)

Nej, det är ingen återutgivning. Och nej, här finns inga alternativa versioner eller osläppt material eller ens någon rökig celluloidsnutt att spela i din dator om du köper skivan istället för att bränna den.

Det här är bara den tuffaste skivan Tom Waits någonsin spelat in.

Om ni tycker jag behöver fler motiveringar ber jag er läsa ovanstående stycke igen.

Vi tar det en gång till för säkerhets skull.

Det här är den tuffaste skivan Tom Waits någonsin spelat in. Den tuffaste skivan Tom Waits någonsin kommer spela in, oavsett hur många ”Swordfishtrombones” eller ”Rain Dogs” eller ”Mule Variations” han må släppa i framtiden.

Det här var alltså way back när han hyrde ett rum på The Trop för nio dollar natten och blev utbuad vid konserterna när han öppnade för Zappa. När han fortfarande höll fast vid sin druckna bohempersonlighet; slumpoeten, barflugan. När han låg på Asylum Records. När han hängde med Rickie Lee Jones och Chuck E Weiss och var ungefär så långt ut på samhällets ytterkant det går att komma utan att hamna på fel sida lagen.

Historien berättar till exempel om när Weiss och Waits en sedvanligt drucken natt blev arresterade på grund av misstänkta ”homosexuella förbindelser” (kom ihåg, det här var början på sjuttiotalet och hippieskräcken var ännu inte död). När de sedan släpptes valde Waits att anmäla polismännen, inte för övervåld eller kränkning, utan för att de använde för många ”Dragnet”-klyschor.

Ungefär där hittar man kärnan i ”Nighthawks at the Diner”.

Galghumor, för den som inte fattade. Förmågan att göra rapp, underfundig humor av en egentligen rätt trist situation.

Men vad som verkligen gör ”Nighthawks at the Diner” så speciell är sättet på vilket man etablerar stämning.

Det räcker nämligen inte att säga att det är en atmosfärisk skiva. Det är en resa. Till hjärtat av Tom Waits-land, pulserande av folk i sjaviga kläder och trasiga skor och hakor täckta av blågrå fyrdagarsstubb, som alla har en historia att berätta.

Om ”Nighthawks at the Diner” varit en roman hade Einar Heckscher översatt den.

Record Plant-studion har för kvällen förvandlats till ”Raphael’s Silver Cloud Lounge”, fiktiv nattklubb, troligtvis belägen någonstans i de slummigare områdena kring Santa Monica Boulevard eller The Strip med en sådan där kartongskiva i fönstret, ”NO SHOES, NO SHIRT, NO SERVICE”.

(skum belysning och överfulla askkoppar och vinylsitsar i båsen och cigarettrök och stekos och utspätt fatöl och feta servitriser med åderbrock)

Inför en inbjuden publik av bekanta raljerar Waits till ett småjazzigt komp, cocktailjazz med metanol och motorolja i drinkglasen, det vispas på trummor och blåset är som taget ur valfri Mike Hammer-filmatisering. Basen (ståbas, givetvis) lägger ner ett fingerknäppsvänligt svaj. Det klinkas på ett piano, en tenorsax kryper då och då in och fintar fram och tillbaka.

”I’m so goddamn horny, a crack of dawn better be careful around me”, är en inledande fras som sätter tonen rätt väl för Waits monologer. Med rockärmarna stinna av punchlines och ordvitsar sprutande ur öronen, som i den metaforspäckade inledningen ”Emotional Weather Report”.

Det är Burroughs och Bukowskis beatpoesi, det är Dashiell Hammett och James M Cains noirprosa. Jag menar, ”platinum blondes” och ”tobacco brunettes” och en ”yellow biscuit of a buttery cue ball moon/rollin’ maverick across an obsidian sky”.

Eller, ”Lookin’ for some kind of Cheshire billboard grin, stroking a goateed chin”.

Eller – och håll i er nu, ”Colder than a gut shot bitch wolf dog with nine sucking pups pullin' a no. 4 trap up a hill in the dead of winter”.

Jag krälar i stoftet.

Chuck E Weiss gjorde en gång en platta som hette ”Extremely Cool”, som var, just det, extremt cool. På skivans omslag fanns en bild på en fjortonårig Weiss med en cigarett dinglande från mungipan, Bogey-style. Inte så lite cool.

Men i konkurrens med ”Nighthawks at the Diner” så är ”Extremely Cool” en solskärmmössa eller ett par byxor uppdragna till armhålorna, ett trumsolo på ”Allsång på Skansen” eller en Linda Hjertén-artikel i Aftonbladet.

Nja, kanske inte ändå. Men ni fattar.

KÖP!