Ullevi
lördag 21 juni 2003

Jaha.
Det här var ju… snopet.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Kanske lika bra det – jag skulle kunna fylla hela det här utrymmet med svordomar så hädiska och svavelosande att Sankte Per skulle portförbjuda mig från Övervåningen för all framtid.
Just nu känns det nästan som om det kvittar.

Anledningen till denna grava besvikelse stavas givetvis söndag. Söndag 22 juni 2003 för att vara exakt.
Jag var inte där – jag var på konserten lördag 21 juni 2003.
Just nu känns det nästan som om det kvittar.
Dagens i-landsproblem, någon?

I alla fall. Nog om söndagen. Inte ett ord till. Jag lovar.
Nu vill jag bara prata om lördagen.
Framförallt vill jag prata om de avslutande åtta låtarna, den där sista timmen mellan halv elva och halv tolv, den som börjar med ”Thunder Road” och slutar med allsången i ”Twist and Shout” och jag vill prata om allt däremellan, jag vill gärna prata om den monumentala maratonboogieversionen av ”Ramrod”, jag vill prata om Miami Steve-hyllningen ”Bobby Jean” eller det skamlösa publikfriandet i ”Dancing in the Dark” som får femtiosjutusen personer att hoppa upp och ner samtidigt och en ”Born to Run” som knäcker hårdare än att hamna under en bulldozer.
Pust.

Men det tog ett tag att ta sig dit.
Det blir fortfarande lite transportsträcka i ”The Rising”-nummer som ”Worlds Apart” eller ”Empty Sky” och hillbilly-varianten av ”Working on the Highway” är väl mer rolig än bra.

Men ingen skugga skall falla över Springsteen. Han kan mycket väl vara i sin bästa form på de senaste arton åren och bjuder på en sådan rock'n'roll-cirkus som borde vara omöjlig, men den trotsar fysikens lagar och det där uppsluppna samspelet mellan band och publik och domptör handlar egentligen mer om symbios, ett givande och tagande. Och det ges. Och det tas.
Pust.

Jag var bara fem år gammal senast det begav sig på Ullevi och jag har aldrig riktigt lyckats fatta känslan, stämningen, atmosfären och Globen-spelningen i höstas gjorde mig än mer konfunderad.
Först nu fattar jag. Efter ”Dancing in the Dark” och ”Twist and Shout” fattar jag.

Men just nu känns det nästan som om det kvittar.